Dalalitteraturen.se

Författare, lyriker, fotograf

Författarporträtt

Till namnet är Karl-Erik Forsslund välkänd. Främst förknippas han med Brunnsvik och det väldiga samlingsverket Med Dalälven från källorna till havet (1918-39). Mindre bekant är hur mångsidig hans gärning egentligen var. Den är dokumenterad i Dalarnas hembygdsbok 1991, helt ägnad åt hans verk. Under fyrtiofem år utgav han inte mindre än ett sjuttiotal skrifter: prosa, lyrik, pjäser, djursagor och böcker i hembygdsvård, naturvård och musik. Han publicerade uppemot tusentalet kulturartiklar och debattinlägg. Dessutom var han rektor och lärare i sex år på Brunnsvik och föreläsare från Skåne till Lappland. Hans uthållighet som dokumentärfotograf har kommit att värdesättas alltmer. Författarskapet började med Skog (1896) och Jungfru-Jan (1897). Det var skisser och sagor från Bergslagen, fyllda av intryck från natur och historia i barndomsbygden Ljusnarsberg.

(Läs mer…)

Författare

Författarporträtt

Annalisa Forssberger från Stjernsund svarade fr.o.m. 30-talet för prosa från Bergslagen med kvinnoperspektiv, vilket på sin tid innebar en litterär förnyelse i daladikten. Hon var tjänstemannabarn från Stjernsund men gifte sig med en arbetare i Långshyttan. Livsbanan förde henne alltså över klassgränser. Hon flyttade samtidigt från ett gammalt bruk till en ort med ett modernt järnverk.

Arbetarhustrun som hemmafru och mor står i centrum för den realistiska romanen Högt över oss är hyttan (1939). Den är laddad av spänningar mellan manligt och kvinnligt, mellan yrkesarbetare och hemmamödrar. I Mörk idyll (1948) erkände Annalisa Forssberger sitt “skumma och borgerliga förflutna” (som hon självironiskt uttryckte det). Hon nådde fram till en ny uttrycksform och kunde gå vidare med stämningsrika och impressionistiska glimtar av brukskvinnornas liv inom olika samhällslager.

(Läs mer…)

Författare

Författarporträtt

År 1946 utkom romanen Järn och bröd : en bergslagshistoria av gruvarbetaren Hjalmar Eriksson i Grängesberg. Det var den första svenska roman som med verklig sakkunskap sökte gestalta underjordsarbetarnas liv. Hjalmar Eriksson var född i Nora bergslag. Från 1927 arbetade han som gruvarbetare i Grängesberg och stannade i yrket till pensioneringen, nästan femtio år. Det gör hans författarskap, som omfattar sju böcker, till en unik kulturinsats.

Förutsättningarna för skrivandet var en medfödd berättarförmåga, ganska stor beläsenhet, fyra terminer i en brevskola och aktivitet inom den syndikalistiska rörelsen. Debutboken med en fortsättning i Arbetets melodi : en gruvarbetaroman (1948) hade illustrationer av en arbetskamrat, Bertil Sjöström. Eriksson skrev också en arbetarbiografi, Från intet allt vi vilja bli (1955), om G.A. Hedlund, en facklig pionjär i Grängesberg. Hans bäst genomarbetade bok är nog romanen Gruvans sång (1969). Hur tungt och hälsovådligt männens underjordsarbete kunde vara, hur enformig kvinnornas och barnens malmplockning, blir uppenbart för varje läsare. Men vi möter också en stolthet hos arbetslaget över att man rår med det tunga arbetet och att de fackliga striderna leder till materiella framsteg.

Hjalmar Eriksson lyckas i sina realistiska romaner fånga en kärv kroppsarbetar- och manskultur och kunde även komplettera med en hel del historiskt värdefulla skildringar ur kvinno- och familjelivet. Flertalet böcker bygger på hans erfarenheter från Grängesberg. En viss knotighet i den litterära stilen misspryder ingalunda Hjalmar Erikssons stora ämne: gruvarbetarnas tillvaro.
Lars Furuland

(Läs mer…)

Författarporträtt

I litteraturen om Falun är den självbiografiska boken Kickan (1998) av Margareta Ekman (f. 1929) en ovanlig uppenbarelse. Det finns ju många proletära självbiografiska romaner men här får vi konkreta inblickar i en borgerlig småstadsmiljö. Originellt är att man får möta det gamla Falun på 30-talet ur barnens perspektiv med lekar av alla slag, bjudningar och mångahanda rädslor inför de vuxnas motsägelsefulla livsföring. Först framfördes innehållet sommaren 1998 av författaren själv som kåserier i Sveriges Radio Dalarna. Numera är hon bosatt i Vänersborg. Margareta Ekman har fortsatt sitt memoarbetonade skrivande med samma lätta handlag i boken Stina (1999). Fadern var postmästare och familjen måste flera gånger flytta, men flickan har djupa rötter kvar i Falun. Sedan fadern avlidit återvänder familjen till hemstaden och hon får gå i stadens läroverk.
Lars Furuland

Verk

Kickan
1998

Stina
1999

Mormorshuset
2003

Englandsåret
2005

Citat

I kåserisamlingen Stina berättar Margareta Ekman barndomsminnen från Falun:

Mitt emot våra fönster mot Nybrogatan ligger Kronbergs Minne. Det är en park med statyn Snöklockan, som är en naken flicka. Runt henne är det blomland och ett staket, som ser ut som stora krocketbågar. Och så rinner det vatten nerför henne. I våras hade hon plötsligt en brösthållare och en kjol på sig en morgon.
- Det är studenterna, sa mamma.Dom blir så skämtsamma, när dom tagit examen och fått sin vita mössa.

Bara en bit bort ligger läroverket, där dom skämtsamma gymnasisterna tar studentexamen en gång om året. I vår ska Yngve ta studenten och få vit mössa i Västerås. Jag går redan i tvåan nu och ändå ar det tio år kvar, tills jag ska ta studenten.
- Tror du att jag kan det? frågar jag pappa. Det är visst väldigt svårt.
- Det tror jag nog du kan, om du är flitig.
- Det vet jag verkligen inte om jag kan lova. I tio hela år! Det låter hemskt. Hur gör man, när man tar studenten?
- Man får svåra skriftliga prov i flera ämnen och om man klarar dom, får man andra prov, som man får svara på muntligt. Och den dagen man klarar det, får man en vit mössa och blir student.

Pappa har tagit studenten, fast inte riktigt, för han var så fattig, så han måste sluta, när han bara hade ett år kvar. Ingen ville låna honom pengar, och då fick han arbeta och läsa själv för att komma in vid posten.
- Vad är det för slags ämnen du pratar om, pappa?
- Räkning till exempel. Och uppsatsskrivning och tyska och franska.
- Jaha ja, säger jag. Jag låtsas att jag begriper, fast jag inte gör det. Skriftligt och muntligt då, vad är det för nå?
- Skriftligt är när man måste skriva svaren på papper. Och muntligt är när man får säga svaren rakt ut.
- Så man får prata då?
- Jaa, men inte hur som helst.

Jag undrar om jag ska ta studenten. Om det är värt allt besvär. Det vore roligt att ha den vita mössan, förstås.
- Pappa, om jag tar studenten, kan jag gå ut då och vara skämtsam, jag också?
- Javisst! Vad ska du hitta på?
- Jo du vet pappa, på väggen till läroverkets gymnastikhus är det tre nakna farbröder. Dom skulle jag hänga gymnastikbyxor och tröjor på, när man inte får vara naken en enda minut på badstranden i Leksand.
- Gör du det! säger pappa och ser glad ut.

Skald 

Författarporträtt

I Dala-Husby prästgård föddes Samuel Columbus 1642. Han studerade vid trivialskolan och gymnasiet i Västerås och sedan vid Uppsala universitet, blev informator för några unga adelsmän och företog som många andra studenter en grundlig europeisk bildningsresa. I hans produktion förekommer många persondikter på olika språk och bland dem en del som vänder sig till släkt eller vänner i Dalarna. Bl.a. ägnas några bröllops- och begravningsdikter åt bergsmän och deras hustrur i “Stoore Kopperbärgit” och “Trossgården wijd Fahlun”. När hans bror Johan gifte sig skrev han “Heerde-Wijsor” till honom och erinrade om deras barndomstid i Husby: “Wår Leeke-stund med sitt behagh / Där Dalefloden täckt framfaller”. Samuel Columbus främsta diktsamling är Odae Sveticae. Några Werlds-Betrachtelser Sång-vis författade (1674).

Av Stiernhielm inspirerades Columbus till att ansluta sig till dennes språkpatriotiska program, vilket framgår av hans En Swensk Orde-Skötsel och av att han alltmer övergick till att skriva på svenska. Tillsammans med sin faderlige vän dramatiserade han Hercules (se Stiernhielm). I denna form uppfördes stycket 1669 för Karl XI. Anekdotsamlingen Mål-Roo eller Roo-Mål, skriven i Paris under bildningsresan 1674-1679, innehåller många roande episoder och slagkraftiga repliker, bl.a. om och av den beundrade Stiernhielm. Nyligen har Columbus Samlade dikter utgivits i två band (1994-95).
Lars Furuland

(Läs mer…)

Författare, journalist, landshövding

Författarporträtt

Ragnar Casparsson växte upp i det proletariserade befolkningsskiktet i Avesta och fick tidigt tjäna sitt bröd i valsverket. Inspirerad av anarkisten Krapotkin blev han ungsocialist. Det klassuppdelade brukssamhället skildras i Vårt fattiga liv (1961) som inleder Casparssons kraftfulla memoarsvit. I skönlitterär form finns en parallell i Casparssons roman Adelberga bruk (1923; Fib:s folkböcker 1942). Denna ungdomliga skildring ville vittna om arbetarnas rättslöshet och olycksdrabbade fabriksmiljöer åren kring storstrejken. Casparssons kritik av arbetsledningen är hård. Men lika skarp är han mot den pennalism på arbetsplatsen som förbittrade tillvaron för de yngsta arbetarna. Casparsson bryter alltså den tendens till heroisering av bruksarbetarna som finns här och var i andra litterära skildringar.

Ragnar Casparssons främsta skola var tidningsredaktionen. Han medarbetade i en rad syndikalistiska och socialistiska publikationer. I många år var han pressombudsman i LO och slutade sin bana som landshövding i Västerås 1952-60. I Adelberga bruk tecknas den första 1900-talsgenerationens kamp för ett bättre samhälle. Casparssons främsta författarinsats är dock hans memoarvolymer. De tillhör den självbiografiska genre som fick så många väsentliga bidrag från begåvade autodidakter. En högintressant litteraturtyp - men hittills försummad i litteraturhistorien.
Lars Furuland

(Läs mer…)