Författarporträtt

Anna Westberg föddes 1946 i Ovansjö i Gästrikland strax utanför dalagränsen. Hon växte upp i Kungsgården och hade Per Gunnar Evander som lärare i svenska i realskolan. Hon tog en fil kand och arbetade därefter som kulturskribent i bl.a. Arbetaren, Aftonbladet och Dagens Nyheter.
Tillsammans med Marie Louise Ramnefalk redigerade hon Kvinnornas litteraturhistoria, som kom ut 1981 – 83.
Anna Westberg sökte sig tidigt utomlands och tillbringade halva sitt liv i Frankrike och Italien.
Hon debuterade som författare 1973 med Riddaren och drömmarna, en pjäs om don Quijote och skrev året därpå ytterligare en pjäs Decamerone, fritt efter Boccacio. Hennes första roman Paradisets döttrar som kom 1978 med den fristående fortsättningen Gyllene röda äpplen, 1979, utspelas i bruksmiljö i Åshammar och Sandviken. Med romanen Walters hus 1980 fick Anna Westberg sitt stora genombrott. Boken kom ut i flera upplagor och  prisbelöntes. Också pikareskromanen Sandros resa med handlingen förlagd till Italien och med anspelningar på Dantes Divina Commedia blev en stor framgång. Den självbiografiska romanen Vargtagen utspelas i Frankrike medan romanen Tango hämtar sin miljö från Dalarna.  De sista åren var Anna Westberg bosatt i Tällberg där hon avled 2005.
Siv Hågård

Verkförteckning

Riddaren och drömmarna
1973

Decamerone
1974

Paradisets döttrar
1978

Gyllene röda äpplen
1979

Walters hus
1980

Bror min och jag. Noveller
1981

Nisselille Garibaldi
1986

Sandros resa
1986

Maria moder
1991

Jesper
1991

Vargtagen
1993

Tango
1997

Två kvinnor om en man i Paris
2000

Citat

I sin debutroman Paradisets döttrar kundeAnna Westberg hämta inspiration från sin egen uppväxt. Så här roade man sig på 50-talet i Åshammarstrakten:

De flesta av Ines kamrater arbetade på bruket som expanderade i takt med småjordbrukens nedläggelse. Bönderna på åsen hade sålt sina djur och sin mark till kommunen och använde nu de nyförvärvade pengarna till att lägga grå eternit på de faluröda husen och korrugerad plåt på taken där det tidigare legat rött tegel. Inne i husen fick lampkupornas varma sken ge vika för ljusrörens heltäckande, kalla blåljus. På köksbänkarna lade de stålgrå perstorpsplattor. Själva hamnade de vid en maskin på bruket och deras barn, som var i Ines ålder, gick fortfarande på Svenska Landsbygdens Ungdoms danser i NTO-lokalen. Men de dansade inte, de hörde inte längre dit. I stället stod de utmed väggarna och tittade på medan andra virvlade förbi dem i en glad hambo. Men med tiden tröttnade de, de tyckte att SLU-danserna var för lantliga för deras smak. I stället föredrog de att sitta på kaféet och lyssna på jukeboxen som spelade amerikansk jazzmusik. Eller också följde de med någon framsynt kamrat till stan och gick på folkparken. Det var vad de gjorde, lördag efter lördag.
När Ines kom in på Hedins konditori denna lördagskväll stod de ljusa lockarna åt alla håll. Då hon tagit av sig halsduken ute på trappan hade vinden gripit tag i håret och tillintetgjort varje detalj i uppsättningen. Det var varmt och rökigt på kaféet. Röken från cigaretterna blandade sig med doften av nygräddade limpor och tung eau de cologne. En klunga grabbar klädda i kostym och skinnjackor hängde över jukeboxen varifrån tonerna från årets filmmelodi strömmade ut.
Ines beställde in en loranga och slog sig ner vid ett av borden där tre av hennes kamrater satt. En av dem, Arne, hade en flaska blodapelsininnanför kavajen. Lemonaden var utspädd med trestjärnig svensk konjak som Arne bjöd omkring av till alla som ville stärka sig med en skvätt kroppsljummen grogg. Arne var arton och arbetade som springschas på Konsum. Han var klädd i randig kostym, svarta tåsmala skor och på huvudet hade han en mörkbrun hatt med stora brätten på. På bordet låg hans svarta öronskydd.

I romanen Vargtagen skildrar Anna Westberg en passionerad kärlekshistoria så här:

I hans ögon flöt jag obefläckad omkring, ett mytiskt väsen han fann behag i att kollra bort. I sin dyrkan var han outtröttlig. Jag blev en uppfinning med helgonlika drag, och denna lade jag inte två strån i kors för att demontera. Jag var förblindad. Vi förskönade varandra tills vi var nära att kvävas och lät beslöja oss med drömmar och onåbara ideal. Vi yrade omkring som om ingen tid fanns vare sig bakom eller framför. Det förflutna strök vi bort för att göra oss skuldfria. Förgångna överträdelser kompenserades med ursäkter. Och ursäkter uppfann vi, på löpande band. Med tiden blev jag varse vad som pågick och skämdes. Jag betedde mig hjärtlöst och rått. I Sverige fanns en man jag höll av, han förtvinade långsamt, tyst förtvivlad och uppgiven inför utsikten att förlora barnen. Min partner och barnens far. Mot honom visade kärleken ingen som helst hänsyn. Den uteslöt eftersom den bara tänkte på sig själv.
Så här i efterhand får jag återkommande skäl att fråga mig varför. Ett försonande svar kan jag aldrig räkna med att få. Förälskelsen är självgod och grym, och den griper in, tror jag, i människans liv när detta häftigt efterlyser omprövning.
Det är inget försvar, inte heller någon förklaring, knappt tröst. Tanken är svårtolkad och grumlad av skuld, en del av livet som döden är det, födseln, glädjen. Ibland kommer den tillbaks, som ett slags påtvingad klang, likt slag i huvudet som vill hamra fram en förklaring eller åtminstone en repris av vad som hände för att förstå. Kräver man en förklaring missar man nog poängen med det, det är obegripligt och skall så vara. Å andra sidan kan man inte leva om man inte alls förstår varför.

Författarporträtt

Lars Ardelius föddes 1926 i Falun 1926 och tillbringade sina första skolår där. Han debuterade som författare 1958 med Dagligt allehanda, ett formexperiment bestående av en samling fingerade dokument. Under de femtio år som gått sedan debuten har han skrivit nära fyrtio böcker i många genrer – realistiska berättelser, historiska romaner, en självbiografisk svit, noveller, essäer, reseskildringar och dramatik. I sina litterära verk ger Lars Ardelius uttryck för den erfarenhet han skaffat sig som sjöman, lantarbetare, konstamanuens, lärare och psykolog och från många resor världen runt. Han har en skarp och kritisk iakttagelseförmåga och har kallats en mästare i psykologisk realism. Förutom hans uppmärksammade självbiografi som inleddes  med Barnsben där hans barndomsår i Falun skildras har han även förlagt romanen Provryttare till dalamiljö.

Lars Ardelius har fått flera stora pris för sina litterära verk.
Siv Hågård

Verkförteckning

Dagligt allehanda
1958

Mått och steg
1949

Krafter och spel
1962

20 berättelser för film
1963

Svävningar
1963

Rök. Roman
1964

Spritt språngande eller Massa, skred
1965

Plagiat
1968

Gösta Berglunds saga
1970

Kronprinsarna
1972

Smorgasbordet
1974

Mumiens sista strid och andra berättelser. Ill. Av Margareta Lööf Eriksson
1975

Och kungen var kung
1976

Författarnas litteraturhistoria. Red.: Lars Ardelius & Gunnar Rydström
1977-78

Tid och otid
1978

Provryttare
1981

Nya drömboken
1982

Ogjort. Vari berättas om märkvärdigheter författaren ej utfört, såsom försäljning av flyttblock, nytillverkning av labyrinter, sedeskildringar av landets kulturliv m.m.
1983

Större än störst
1985

Barnsben.
1986

De små sändebuden
1987

Skjuta i höjden
1988

Blommor på kroppen. Text: Lars Ardelius. Bild: Christina Ringberg
1988

Plåstrets dag. Text: Lars Ardelius. Bild: Christina Ringberg
1989

Sällskapsdjuret
1989

Slutet. Om dödens höghet och låghet. Av Lars Ardelius och P.C. Jersild
1990

Livtag
1991

Kurage!
1993

Resandes ensak
1995

Bitvargen
1997

Lilla sockerstunden. Berättelser
1998

Världens ställe. Herrgårdsroman
2000

Ett hål i naturen. Om konst.
2002

Ingen ålder
2003

Den helande skuggan. Noveller
2003

Hammarens slag och hjärtats. Roman om de första vallonerna. Av Lars Ardelius och Carin Svensson
2004

En lyckad begravning
2005

I vitögat
2006

Där Satan rullar i sanden
2008

Privata liv
2009
Citat

I den första delen av Lars Ardelius självbiografiska svit, Barnsben, beskriver han sin barndomsmiljö i Falun så här:

Söder om stadsdelen Elfsborg, med sina gistna timmerstugor och vacklande plank, låg Svalans cykelfabrik vid den breda Främbyvägen. Sedan följde några arbetarbaracker och förmansvillor, och därmed var det nästan slut på stan. Plötsligt öppnade sig ett sankt gärde, som i öster sträckte sig ner mot sjön Tisken. Fast vid gärdets andra sida låg förstås Gasverket. Liksom även BB. Där var jag född: den ståtliga gamla villan med alla sina skorstenar var fodrad med klinkställd panel, vilket tidigt fick mig att tänka på Noaks ark.
Ännu längre bort och utom synhåll fanns idrottsplatsen och SJ:s lokomotiv och vagnfabrik.
Under mina första fyra år bodde vi i övervåningen till sista förmansvillan innan gärdet, vid Främbyvägen. Jag minns det alltid som en gränspostering, och sällan glömde jag hotet från Gasverket – fiendens mörka fästning-, trots Pappas många lättsamma skämt om ”Gasinge hus”.
”Vårt” hus var sprutputsat,och i en viss belysning verkade det sprött som knäckebröd. Dessutom var det inte alls så stort invändigt som man kunde få för sig när man såg det från gatan, och möjligen hade det byggts av en trollkarl: den bleka kritfärgen förde tankarna till den hundbajs som blottades när vinterns täcke drogs undan. Men även tomten gjorde ett klent och övervintrat intryck: större delen var täckt av grått grus som tycktes ha blivit över när grindens granitstolpar huggits till. Allt var grått och blekt: huset, gatan, och gärdets vissnade gräs.
Ibland har jag frågat mig om allt verkligen var så beklämmande dystert, och om synbilderna inte präglats av familjealbumets bleknande foton. Sedan erinrar jag mig hur jag faktiskt avskydde allt grått som jag ständigt fann hopat omkring mig, och hur gärna ville jag inte att alla hus skulle vara som Elfsborgs röda gamla gårdar. Det vill säga, inte som de mörkare, vilka enligt Pappa hade svartnat av röken från stadens alla rostugnar: vad jag i första hand tänkte på var egentligen några bodar och plank som råkade ha precis samma färg som Mammas jordgubbssylt.
Tog jag mig upp på ena grindstolpen kunde jag i alla fall trösta mig med anblicken av Kristine kyrka, eller närmare bestämt av det mäktiga tornet, resten av kyrkan var skymd. Och sjön Tisken sträckte ut sig i hela sin längd: låg vattnet lugnt kunde jag glädjas åt den upp och nervända spegelbilden av stationshuset, och ibland hade även regementet hamnat på rygg. Då pluttrade jag med läpparna och härmade taptot, tills Mamma kom ut på trappan av grå granit, och oroad bad mig klättra ner.

Författarporträtt

Gunnel Ahlin föddes i Orsa 1918 och utbildade sig till lärare. Hon debuterade 1960 med romanen Röster en sommar och skrev därefter en rad psykologiska romaner, av vilka Här dansar utspelas i dalamiljö.

På 1960-talet blev Gunnel Ahlin djupt intresserad av medelhavskulturen under antiken. Det resulterade i två romaner om Hannibal, Hannibal sonen och Hannibal segraren. Den senare skrev hon tillsammans med sin make, författaren Lars Ahlin. Tillsammans med honom belönades hon med Aniarapriset. Efter Lars Ahlins död 1997 har hon givit ut två böcker om sin man, Lars Ahlin växer upp och Nu ska vi ta pulsen på världen.
Siv Hågård

Verkförteckning

Röster en sommar
1960

Här dansar. Roman
1962

Puls. Roman
1964

Refuge
1967

Hannibal sonen. Roman
1974

Hannibal segraren
1982

Lars Ahlin växer upp
2001

Nu ska vi ta pulsen på världen. Lars Ahlin åren 1946 - 1997
2005

Citat

I romanen “Här dansar” firas midsommar i Orsa på följande sätt:

Det är midsommardag och man tågar genom kyrkbyn. Tåget ringlar fram mellan husen, lysande i dynamisk kraft och fröjd.
I spetsen går spelmän på strålande humör. Ty solen ler så hult och vindarna blåser så varma över denna midsommar. De spelar marschlekar, skänklåtar och vandringsvisor ur bygdens fatabur. Förrådet tycks vara outtömligt.
Efter spelmän kommer barn. Fulla av förväntan och stolthet, i färgglada kläder, med svenska flaggor i händerna. De går mot höjdpunkten i midsommarfirandet, och de vet och känner det.
Efter barn kommer folkdanslag, som ska glädja andra med sina gamla, väl inövade danser. Flickor i tunga gouffrerade svarta kjolar, böljande som bing-bång-klockor, klarröda liv och klargröna förkläden, och blus och halskläde av nystruket vitt, prytt med hemknypplad spets och konstfärdigt broderat. Och förklädsbandens brokiga tofsar dansar i takt. Och så pojkar i smala gula sämskskinnsbyxor och mörkblå klädesväst. Och flera spelmän.
Sen kommer kyrkokör också i sockendräkt, som traditionen kräver. Det är de som ska sjunga: Om sommaren sköna, när marken hon gläds.
Sist kommer alla de, som tittar på ståten och smittas av glädjen så att de ansluter sig efter hand och börjar gå bakefter i tåget. Och marschen går från hörnsten till hörnsten i gemenskapen. Går från tingshus till fornminnesgård.
Människorna bekänner sin värld och ser inte ut att tvivla på den just då. Det är inget underhållningsprogram, uttänkt för en vecka eller en månad sedan av en festkommitté. Det är sed och ceremoni och tradition. Människorna förklarar att de lever med sin värld och världen med dem.

Marie-Louise Wallin föddes 1933 i Ockelbo. Hon växte upp i Luleå, där hon gick i skolan och avslutade sina studier med att utbilda sig på Lärarhögskolan. Hon fick tjänst som lärare i Borlänge, där hon stannade.

Hans-Eric Hellberg uppmuntrade hennes skrivande och 1974 debuterade Marie-Louise Wallin som författare med ungdomsboken Tovan, som fick Litteraturfrämjandets debutantpris och översattes till flera språk. Hon är sedan 70-talet författare på heltid och frilansar även som kulturjournalist.

Marie-Louise Wallin har sedan debuten skrivit en hel rad ungdomsböcker, som alla handlar om djupa och komplicerade relationer mellan människor. På senare år har hon skrivit LL-böcker, dvs lättlästa bäcker för läshandikappade, dels bearbetningar av nya och gamla testamentet och dels en egen roman.

Marie-Louise Wallin har också tillsammans med några andra författare och illustratörer bildat gruppen Berättargungan, som har turnerat med program och gjort en egen antologi.
Siv Hågård

Verk

Tovan
1975

Närmare dej
1976

Mimmis stall
1978

Bumsen min
1981

Strawberry betyder smultron
1983

Jungfru Marias barnvakt. Roman
1987

Pojken som älskade Lyly. Ungdomsroman
1989

Josef och hästen
1990

Religionsläseboken. För lågstadiet
1990

Unn
1996

Prinsessan
1998

Kärleksprovet. LL-bok
1998

Ingen får veta (ill. Karin Södergren)
2008

Citat

Ungdomsromanen Pojken som älskade Lyly handlar om några högstadieungdomar, deras förälskelser, relationer till föräldrarna och till varandra och funderingar inför framtiden. Så här går det till när Veronica kommer till insikt och bestämmer sig för sin framtid:

Ute i köket tar Veronica fram mjölk och smör och knäckebröd. Hon brer på en hel rund kaka och gnager i sig den. Mjölkförpackningen är så illa öppnad, att när hon dricker ur den, rinner iskall mjölk ner över hakan och magen. Hon glashandduken och torkar av sig. Och börjar tänka.
- Jag är i princip en fri människa, försöker hon formulera sig. Men faktum är, att jag måste slåss för min frihet. Jag blir ju alldeles strypt av snällhet här! Jag är precis som en liten lydig rädd hund, som gör precis vad hussarna och mattarna vill att jag ska göra, så att dom inte ska bli ledsna, och inte sluta upp med att tycka om mej. Jag gör ju precis vad som helst, för lite tyckom. Fy fan vad jag är äcklig. Och svansat för Göran har jag också, fastän vem som helst kan se att han bara bryr sej om Lyly. Jag är inte kär i Göran. Jag bara försökte bli det, för att han är så snygg och för att jag ville känna mej friare gentemot Daniel. Han tror ju att han äger mej. Han bara räknar med att jag ska göra som han vill, och struntar i vad jag vill eller vem jag är. Jag går inte med på det här! Jag vill inte vara någons lilla hund.

Veronica går naken runt i lägenheten medan hon tänker. Hon är varm och mjuk efter dansen.

Så sätter hon sig i en gammal hög, svart gungstol, ger sig fart med fötterna, blundar, knäpper händerna och börjar be till Gud. Det är den gamla vanliga bönen hon ber, som hon sänt iväg många gånger nu.
- Gud, viskar hon. Du måste höra på mej. Du måste låta mej duga till att jobba åt dej. Du måste använda mej! Världen är ju sjuk Gud. Allting är ju sjukt, växterna och djuren och jorden och vattnet och människorna. Låt mej få hjälpa människorna! Låt mej få bli läkare åt dina människor. Jag är här. Jag vill behövas. Använd mej…

Veronica ber länge och koncentrerat. Då och då avbryter hon bönen och sätter på en skiva. Då och då sitter hon och gungar och väntar på svar. Hon blir lugn och sömnig. Stolens medar knakar lätt mot golvets trä. En ung och glad och alldeles tydlig röst säjer plötsligt: Veronica! Du får jobbet! Hon sätter hälarna hårt i golvet för att hejda gungningen och slår upp ögonen.

Hon glömmer att andas. Hon hade hört rösten alldeles tydligt. Så suckar hon djupt och reser sig. Benen skälver. Hon kan inte ha misstagit sig. Rösten hade varit där för en minut sedan. Inte hade hon väl somnat och drömt?

Veronica ställer sig med händerna stödda mot ett lågt skåp. Häpnad och glädje och misstro fyller henne till brädden. Det måste ha varit Gud som svarat. Här finns ju ingen annan. Men använder Gud ett sånt ord som “jobbet”?

Och var inte rösten ljus som en flickas?
Hon motar undan tvivlet, och låter glädjen strömma fritt igenom sin kropp, tills hon börjar gråta. Hela flickan skälver och darrar. Hon vet inte hur länge hon stor överväldigad i rummets goda tystnad.

Författarporträtt

Eva Norberg föddes och bodde de första åren i Ludvika, men flyttade efter några år med modern till Stockholm, där hon gick i skolan. Efter studier vid Sigtuna folkhögskola arbetade Eva Norberg på Diakonistyrelsens bokförlag tills hon gifte sig och blev prästfru. Hon började arbeta som bibliotekarie och pendlade på helgerna till sin farmors stuga i Sunnansjö, dit hon flyttade för gott 1985.

Eva Norberg debuterade 1941 med diktsamlingen Evig låga. Hennes texter har en religiös ton, hon skriver om vardagens liv och om naturupplevelser. Förutom flera diktsamlingar har Eva Norberg skrivit psalmer och kyrkovisor för barn samt översatt engelska julkoraler för körsång. Många av hennes egna verk är tonsatta och i 1986 års psalmbok återfinns flera av hennes psalmer.
Siv Hågård

Verkförteckning

Evig låga
1941

Tidig vår. Dikter
1943

Kvast. Dikter
1945

Vingen. Dikter
1951

Smide. Dikter
1954

Små ting och vanliga dagar. Ur dagboken
1957

Vänta mig, vingar. Dikter
1961

Var rädd om. Dikter
1966

Rya. Mönster och bindningar
1970

Hemma hos -,
1975

Tre rop
1975

Biktbarn. Dikter
1988

Samtidigt. En tankebok
1988

Rummet har ett fönster. Dikter i urval
1997

Citat

I följande strofer i dikten Som trodde de av Eva Norberg är de tillitsfulla dikesblommorna hotade av människans hänsynslös framfart:

De lyfter dem ännu
troskyldigt
vädjande
Rödsvingeln sina vippor
Daggkåpan sin pärla
Klövern sina skålar
av honung

som trodde de aldrig
en smitta
som trodde de
att saltet och spillet
fartfebern
mellan blommande diken
bara är ett sätt att skämta

tillfälligt

snart övergående

Människas sätt
att skämta

Så här lyder Eva Norbergs psalm 606 i avdelningen Barn och familj i 1986 års psalmbok:

Det gungar så fint när han bär dig, mitt barn.
Han går på så mjuka sandaler.
Hans mantel är vävd av det lenaste garn.
Hans arm är så stark, hans doft är så ren.
Han känner var rot och var grop och var sten,
och han nynnar en sång,
som han gjorde en gång
till stjärnornas ljusa koraler.

Mitt barn, du är buren i Skaparens famn.
Han andas intill dig så nära.
Han håller omkring dig. Han känner ditt namn.
Han gråter med dig, han ler när du ler.
Du är aldrig ensam och oönskad mer,
för du hör honom till
Herren Jesus, som vill
till himmelens glädje dig bära.

Författarporträtt

Hans-Eric Hellberg föddes 1927 i Borlänge där han fortfarande bor. Han är en av landets mest produktiva barn- och ungdomsboksförfattare med närmare 80 böcker bakom sig förutom en hel del radio- och TV-produktioner. Många av Hellbergs barnböcker har förtjänstfullt illustreras av Tord Nygren. I hans stora produktion ingår deckare, spökhistorier och en hel del rätt lättviktig spänningslitteratur men också allvarligt syftande realistiska barn- och ungdomsskildringar. Boken Kram som kom 1973 väckte stor uppmärksamhet eftersom den var den första barnboken som tog upp barns egen sexualitet. Den följdes av Förbjudet och Tillåtet som Hans-Eric Hellberg skrev tillsammans med Elvira Birgitta Holm. Böckerna om Maria har kommit i flera nya upplagor och hör till de böcker som översatts till andra språk.
Siv Hågård

Verk

Jan får en vän
1958

Jan och Ann-Charlotte får en idé
1959

Älvpirater
1960

Hemligheten
1961

Joakim, kallad Jocke
1962

Ung man med kamera
1962

Miks fiende
1963

Sören och silverskrinet
1964

Björn med trollhatten
1965

Kalles Karolina
1965

Annika på en söndag
1966

Jonas hämnd
1967

- men mars är kall och blåsig
1968

Morfars Maria
1969

Martins Maria
1970

Bogserbåten
1970

Jag är Maria jag
1971

De enögda banditerna. Ett fall för Dunder & Brak
1972

Det fixar jag, sa Ludvig
1972

J & J
1972

Kram
1973

Upp genom luften. Ett fall för Dunder & Brak
1974

Skuggan som störtade. Ett fall för Dunder & Brak
1974

Älskade Maria
1974

Förbjudet. Av H-E Hellberg & Elvira Birgitta Holm
1974

Tillåter. Av H-E Hellberg & Elvira Birgitta Holm
1975

Puss 1975

Rädda paradiset. Ett fall för Dunder & Brak
1975

Päivi dyker ner. Ett fall för Dunder & Brak
1976

Som vänner
1976

Behåll dej!
1977

Baklänges. Ett fall för Dunder & Brak
1977

Framlänges. Ett fall för Dunder & Brak
1978

Nedbrottslingarna. Ett fll för Dunder & Brak
1979

Älskar, älskar inte
1979

Bus-ligan
1979

Bus-ungen
1979

Busfröer
1980

Bus-visslaren
1980

Bus-fasoner
1981

Kär kär kär i dej
1981

Maria - kär. Fristående fortsättning på Älskade Maria
1982

Någon att krama
1982

Pojken som hade tur
1983

Det är jag som är Gry
1984

Osynlig närvaro. En spökhistoria
1984

Stöldvågen. Ett fall för Dunder & Brak
1985

Det försvunna fotografiet
1985

Gry. Hej, Amerka!
1985

Kattastrof
1986

Den magiska tavlan
1986

Gry i Julkalendern
1986

Spela en roll
1987

De vedervärdiga elefanterna
1987

Den ledsna pandan
1987

Farlig landning
1987

En elefant till morfar
1988

Pudeln som spelade piano
1988

Storvinsten
1988

Maria i morfars-skogan
1988

Den människoätande tigern
1989

Skuggan sv Strix
1989

Pricken och Lilla Gumman
1990

Äventyr, Äventyr
1990

En halv hund. En spökhistoria på skoj
1990

Jens i Himmelrik
1990

I ett stjärnhus på toppen av ett berg
1992

Efteråt. En berättelse från andra sidan
1992

Bakom masken
1993

Gry Omöjlig Olsson
1994
Mord? Alli Pop. av Susanne Jobs & H-E Hellberg
2001

Outhärdligt. Noveller i romanform
2003

Citat

Ur Puss

- Det är kul, sa hon.
- Va då?
- Att få bröst.
Nu såg han på henne. Bröstvårtorna stod ut mer än förut under linnet. Hon frös.
- Ibland känns dom lite ömma. Man måste vara försiktig när man rör vid dom.
Menade hon att han skulle röra vid dom?
Hon strök mjukt över sitt ena bröst, tryckte lätt på bröstvårtan. Den sjönk in i det mjuk och åkte ut igen.
- Det är kul att vara tjej.
Han var avundsjuk. Tänk om han blivit uppfostrad till att tycka att allting var lika naturligt som hon tyckte. Hon var inte generad. Hon skämdes inte. Tvärtom. Hon var stolt och glad. Hon hade längtat efter att få bröst och nu när de börjat växa på henna var hon glad och lycklig.
Tänk om han skulle bete sig lika naturligt som hon. Han skulle säja:
- Det är kul att vara kille också.
- Inte som att vara tjej, skulle Katarina säja.
- Kul på ett annat sätt.
- Ni har inga bröst som växer ut på er.
- Vi har annat.
- Snoppen, menar du?
- Det är barnspråk.
- Vad kallar du den då?
- Picken.
- Hur känns den?
- Skönt. När den växer. När jag får stånd.
Drömmar…
Det var onaturligt för honom att vara så naturlig. Det var naturligt för honom att vara onaturlig, hämmad och bortkommen. Han var uppfostrad på sitt sätt.
- Vill du ha smörgås?
Han skakade på huvudet.

Författarporträtt

Axel Hambraeus föddes i Västmanland, fick sin första tjänst som präst i Leksand och blev sedan Dalarna trogen. Han var komminister i Orsa, kyrkoherde i Malung och återkom som prost till Orsa, där han stannade i mer än fyrtio år.

Axel Hambraeus har skildrat folklivet i Dalarna i ord och toner, på vers och prosa. Hans berättarglädje och förmåga att skildra vardagslivet i avlägsna byar i Dalarna på ett tankeväckande och medryckande sätt samt hans kristet medmänskliga synsätt som genom syrade allt han skrev tilltalade många. Axel Hambraeus’ noveller, romaner och berättelser om egna upplevelser blev spridda och lästa i stora kretsar.
Siv Hågård

Verk

Himlabågen. Berättelser för söndagsskolan och hemmet
1930

Kopparbågen. Verklighetsskildringar
1931

Människobarn. Berättelser och upplevelser
1933

Mästare i tonernas värld. En samling musikerporträtt
1933

Kyrkan sjunger. Dikter av Axel Hambraeus m.fl.
1934

Gunhild
1934

Det spelar och sjunger. En berättelsebok.
1936

Vårblom
1936

Källorna vid vägen. Små människoskildringar.
1937

Från fjäll och gata.
1937

I julstuga och sommarsal.
1938

De två riddarborgarna. En historia från gamla tider berättad för ungdom.
1939

Vandring och vila. Novller.
1940

Det hände i Uppsala 1541. En pojkhistoria om en märkvärdig bok.
1941

Mauritz i Mosstorpet och andra barnhistorier.
1941

När hjärtat brinner.
1942

Livet är rikt. En berättelsebok.
1944

Vildmark och rosengård. Berättelser.
1945

En adjunkt i Leksand och andra historier.
1946

Gråa stugor, gyllne slott.
1947

Glädjens väktare. Berättelser.
1948

Marit. Historien om en tapper dalakvinna.
1949

Orgelträtan. En sockenstämma i Orsa på 1840-talet. Krönikespel till Moramässan.
1949

Med färglåda och slungsten. Berättelser.
1950

Grim och Irina. En historia om Vite Krist och folket i Dalarnes land.
1951

Skärvor och helhet. Några ord till mina medmänniskor.
1952

Med ljus och lykta. Noveller.
1952

Prästen i Uddarbo. Sången om en vän.
1953

När Jussuf red till Jerusalem och andra små historier.
1953

Spel-Jerkers saga och andra historier:

1954

Per-Magnus bygger. Roman
1955

Näverkonten. Berättelser.
1956

Anneli Bergsmansdotter.
1958

Julros och slåtterblomma. Noveller.
1959

En kvinna for till Halldal. Roman.
1960

Annelis son
1961

Den stora glädjen och andra noveller
1962

Finnmark och fäbod. Skisser ur Hans Vasenius’ minnesbok.
1963

Myren blommar.
1964

Myrens höst.
1965

Myren brinner. En sommarfantasi.
1967

Sjung min fiol. Noveller.
1967

Aino vildmarksflickan
1969

Vandringspräst
1970

Vid klockstapeln. Noveller.
1972

Musikalier. Sju små preludier (för orgel).
19?

O, huru stilla. Sång för en röst med piano.
1924

Melodier från Skattungbyn.
1928

Tre gamla Orsalåter. (Musikhandskrift).

Elegi, violin, piano, op.17.
19?

En gammal Orsavisa.
1969?

Tolv små låtar i dalastil.
1971

Citat

Ur Prästen i Uddarbo

Vice pastorn i Uddarbo, Gustaf Ömark, var på väg till sin expedition från den första frukosten, som hushållerskan Gabriels Hanna lagat. Han kände sig på något underligt sätt ur gängorna. Det var så ovant att komma hem till en färdiglagad måltid, att sitta vid ett bord med en vit duk på - Hanna hade haft med sig åtskilligt i den vägen - att bli uppassad och framför allt att få så god, vällagad mat. Men det var något annat, som bragt Ömark ur gängorna. Han försökte komma underfund med vad det var. Han kände sig som en man som plötsligt dumpit ned på en bekant plats men tagit miste på väderstrecken och inte kunde finna sig tillrätta. Han måste komma till klarhet med vad det vaaar. Hans steg blev allt långsammare. Till slut stannade han och tog av rocken, ty dagen var varm. Fick fram sin tandpetare och “ordnade litet” med tänderna, medan han såg ut över det land som blivit hans. Han såg en stor bred dalgång med bördiga åkrar och ängar och klungor av gråa eller röda hus där byarna låg. Folk var ute på ängarna och slog och hässjade. Som en jättelik ringmur höjde sig runt omkring de mörka bergen, som i norr blånade uppåt fjälltrakterna. I väster lyfte Finnfjället sin kantiga silhuett som ett par trappsteg mot himmelen.

Ömark kände sig högtidlig. Där borta låg kyrkan,  liten och grå med sitt leksakstorn. Också det lyfte sig mot himmelen. Ömark började omedvetet läsa de första ord han lärt sig på grekiska. De första fjorton verserna av Johannesevangeliet hade blivit hans trosbekännelse. Han kunde dem utantill: En aaarchä än ho logos…’I begynnelsen var ordet’.  Men när han kom till den fjortonde versen, hejdade han sig: Kaj ho lógos egéneto sarx. ‘Och ordet vart kött…’

- Är det hädiskt att tänka det, frågade Ömark sig själv. Men sannerligen om jag har begripit den saken så bra som i dag. Ty har jag inte sett undret rakt framför mina ögon. Jag såg en ängel från himmelen i den där kyrkan i Amerika. Ett helgon, ett andeväsen, något som inte var av denna jorden. Jag såg henne igår, när hon kom in, då vi drack kaffe. Pojkarna påstår att hon inte hade vit klänning utan var gråklädd. Gråklädd! Pyttsan! En ängel gråklädd! Nej vitklädd var hon, om jag inte var från mina innen. Och idag! Ordet vart kött. Ängeln är en vanlig människa, som mjölkar kor och kokar gröt och passar upp vid bordet och diskar och tänker ställa till med tvätt idag, strumptvätt också. Nej sannerligen, om jag inte förstått förut det där, som dom kallar inkarnatonen, så förstår jag det nu. Käre Jesus, vad du måtte blitt förvandlad, när Hanna kunde bli så förvandlad. Och ändå var du lika fin på ditt sätt i din förnedring som Hanna är i sin.

Författarporträtt

Maj Fagerberg föddes 1947 i Krylbo, där hennes far arbetade med elektrifieringen av järnvägen. Hennes mor var utbildad tillskärerska och sydde vackra kläder till damer i Stockholm och Malmö. Familjen bodde i olika järnvägsbostäder vid banorna i skogen. Maj Fagerbergs dröm att gå på konstskola ansåg föräldrarna för äventyrlig och hon utbildade sig till kartriterska. Numera bor hon i Göteborg.

Maj Fagerberg har kombinerat sitt intresse för vilda växter i naturen med lusten att måla och berätta. Hon har illustrerat sagoböcker, bilderböcker, läroböcker och framför allt naturböcker för barn. Hon skriver också egna texter. Sedan 1977 i Föreningen Svenska Tecknare och 2004 fick hon Ottilia Aderborg-priset.
Siv Hågård

Verk

I verkförteckningen tas endast böcker med text av Maj Fagerberg upp.

Tomtarnas hemliga julafton
1985

Igelkottavästen. Efter en gammal fabel
1987

Tinstin
1989

Sagoskogen
1990

Krutungar
1991

Titta en tussilago
1996

Titta en snödroppe
1996

Strandnära
2001

Det prasslar i löven
2003

Vilken tur
2005

Citat

I boken Krutungar har Maj Fagerberg berättat och illustrerat två orsapojkars äventyr på 20-talet. Så här gick det till när de kom på ett riktigt rackartyg:

Bertil var Pelles bästa kompis. Hans pappa var banarbetare om somrarna och arbetade i skogen om vintern. I hans familj var de bara sex. Fadern hade byggt ett litet hus och en ganska rymlig lagård, där det stod fyra mjölkkor och en gris som skulle slaktas senare på hösten. Så fastän banarbetarnas lön var ännu lägre än banvaktens hade de det ganska bra ändå. Men alla fick slita och stå i, både föräldrarna och barnen.

Den här morgonen hade Bertil och hans äldre bror farit iväg med sparkhjuling och hämtat myrhö till korna. Och har man hunnit arbeta sig trött redan innan skolan  börjat, kan det vara lite svårt att intressera sig för till exempel historia. Nej, roligare än så kunde det väl bli. Det var då Bertil fick sin hiskeliga idé.

Efter historielektionen var det matrast och Bertil skyndade fram till Pelle.
“Pelle”, viskade han, “vi kan väl smyga ner till dynamitkällaren och se om vi kan komma in!”
Pelle tittade på Bertil, så fnissade han fram sitt ja, slängde upp sin unikabox på hyllan och så satte de av. De fick lov att skynda sig för att hinna innan rasten var slut.

Krutkällaren låg på andra sidan järnvägen nära stationen. Det som förvarades där fick bara användas av rallarna som höll på att bygga om banvallen. Det var bara de som fick handskas med så farliga saker. Men Bertil brukade springa iväg till dem så fort han kom åt och då spetsade han sina öron och lärde sig allt möjligt, inte bara om dynamit förstås. Det var annat än frökens lektioner det.

Författarporträtt

Rune Lindström, 1916 – 1973, föddes i Västanfors och studerade teologi i Uppsala för att bli präst. På 40-talet bosatte han sig i Leksand.
 
Hans stora insats var skådespelet Himlaspelet som hade premiär i Leksand och på  Dramaten 1941 och fick entusiastiska lovord. Författaren själv spelade huvudrollen och han hade även målat kulisserna. Himlaspelet gavs också ut som bok samma år med illustrationer av Rune Lindström. Året efter filmatiserades det med författaren i huvudrollen. Rune Lindström skrev flera filmmanus och medverkade också som skådespelare i flera filmer.
Himlaspelet har uppförts i Leksand varje år sedan premiären har under de senaste åren börjat kritiseras och ifrågasättas. Det har nu omarbetats och moderniserats och den nya versionen uppförs tills vidare i en annan lokal än den ursprungliga utomhusscenen.
 
Sedan 1959 har bygdespelet Ingmarsspelen uppförts i Nås, en bearbetning av Rune Lindström av Selma Lagerlöfs Jerusalem.
Den underbara pälsen är en bearbetning av Shakespeares Så tuktas en argbigga, som Rune Lindström förlagt till skinnarbygden i Malung och som uppförts där varje sommar sedan 1967.
Siv Hågård

Verk
Ett spel om en väg som till himla bär
1941
 
Höga visan. Textbearbetning: Rune Lindström. Illustrationer: Kay Christensen
1946
 
Johannesnatten. Dansspel i fyra tavlor
1948
 
Döden tar studenten
1948
 
Dalahistorier. Samlade och med teckningar
1948
 
Ljuslågan. En dramatisering av Selma Lagerlöfs legend.
1948
 
Pelles och Anna Elisabets julafton
1965
 
Fäbodliv
1969
 
Järnbruksliv (Om bruksbefolkningens liv och miljö kring Bergslagens hyttor och småbruk)
1970
 
Ett spel om en väg som till himla bär. Sex dalmålningar
1981
 
Dikter
1991
 
Simson och Delila. Sex dalmålningar gjorda för balett av Rune Lindström. Utgivna av Jörgen Dicander; (illustrationer: Rune Lindström)
Om Rune Lindströms verk
Bibliografisk översikt av Rune Lindströms verksamhet av Jörgen Dicander. Illustrationer av Rune Lindström
1985
 
Citat
 
Himlaspelet inleds med en prolog, där Rune Lindström ger förutsättningarna för stämningen i hela bygdespelet:
 

Med penslar i hand och näverkunten på ryggen träder den gamle KURBITSMÅLAREN in och säger:
 
Jag är en enkel målaregesäll,
En olärd man. Det kvittar vad jag heter.
Men du har bett mig komma hit i kväll
Och måla krus på dina salstapeter.
Och när du sitter på din höga stol
Och ser mig stånda med min pyts i näven
Och röra färg av rök och vitriol,
Jag målar Himmelriket över spindelväven.
 
Jag målar dig av bild vid bild en rad,
Där högt de röda blomsterholkar buga.
Och du kan följa under krökta blad
Den hela Nådens Ordning kring din stuga.
Så må du därför vara allvarsam
Och uti saktmod knäppa dina händer
och uti stum betraktan träda fram
Och titta in i Himmelrikets länder.

En av Rune Lindströms mest kända och älskade visor är Visa vid midsommartid, vars första strof lyder så här:
 

Du lindar av olvon en midsommarkrans
Och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans
Som högt över tallen står.
I natt ska du dansa vid Svartrama tjärn i långdans,
I språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans
Där Ull-Stina, Kull-Stina går.

Författarporträtt

Ragnwei Axellie är född 1943 i Sveg och bosatt i Falun. Ragnweis farmor kom från By Kyrkby och farfar kom från Hälsingland. Farföräldrarna träffades i Grönsinka och Ragnweis pappa är född i Dalarna. Hon debuterade 1979 med diktsamlingen Pappa, älskade pappa, som skildrar ett barns hatkärlek till sin alkoholiserade far. I de följande diktsamlingarna Vuxenlös, Livsgammal m.fl. tar hon upp olika aspekter på livsvillkoren i dagens samhälle. Hennes dikter ingår i flera läroböcker och antologier.

Ragnwei Axellie har också skrivit dramatik för radio och TV. Flera av hennes texter är tonsatta och utgivna på CD. Hennes dramer med sånger och psalmer har uppförts i flera kyrkor, t. ex. Mässa vid stranden. Hon är även representerad i den nya psalmboken.

Därutöver har Ragnwei Axellie beskrivit sitt arbete som biståndsarbetare i Afrika i boken Gå därför ut som visar en helt annan sida av biståndsarbete än den gängse.

Som konstnär har hon haft ett antal separatutställningar och deltagit i samlingsutställningar.

2005 fick Ragnwei Axellie kulturpris för mångsidig kulturell verksamhet med förankring i Härjedalen.
Siv Hågård

Böcker

Pappa, älskade pappa
1979

Vuxenlös
1980

Livsgammal
1981

Närleken
1982

Befriade
1984

Och vinden jublade…Dikter
1985

Gå därför ut
1990

Lägesrapport från maktens korridor. Dikter
1991

Vem bryr sig: Barn -Vatten - Konventioner
2007

Musik

Änglavakt, CD, Anne-Marie Kvien
2007

Påskoratorium
2007

VOX PACIS FREDENS RÖST. Ett ekumeniskt körverk för fred & försoning
2008

Citat

Följande strof ur Ragnwei Axellies debutdiktsamling Pappa, älskade pappa visar barnets vilja att till varje pris vara till lags och inte förstöra den tillfälliga lyckan att pappa för en gångs skull är nykter:

Såna dagar
du var nykter
då vågade jag inte andas
av rädsla för att luften skulle ta slut
jag var mycket noga med allt jag sa
såna dagar
jag var så rädd
att du skulle få ont i hjärtat igen
eller att maginfluensan
skulle ansätta dej
Mammas ögon var glittriga
såna dagar
och jag log mot solstrålarna
som letade sig in genom köksfönstret
Du ville ha stekt sill
med lök och mjölksky till middag
och mamma hade spisrosor på kinderna
såna dagar
och jag tuggade i mej alla sillbenen
för att inte vara besvärlig
Efteråt försökte jag få bort dem
med hårt bröd och kallt vatten
det stack i halsen
och ögonen tårades
men vad gjorde det
bara du inte hade ont i hjärtat
och magen
såna dagar

I denna strof ur diktsamlingen Och vinden jublade beskriver Ragnwei Axellie en religiös upplevelse:

Sången som vi lärde
i barndomen
försvann i vinden
under stormen
och rösten togs ifrån oss
Här på stranden
kom den till oss
genom vattnet
som sjöng för jorden
och våra öron öppnades
Vi fångade tonen
och våra sinnen
föddes på nytt
och vi sjöng för träden
en sång
från Skaparen
själv