Dalalitteraturen.se

Konstnär, författare, hembygdsforskare.  

Författarporträtt

En rad författare och konstnärer flyttade kring sekelskiftet 1900 ut på landet och inrättade sig i sommarhus eller villor. Nationalromantiken blommade i flera svenska landskap men allra mest i Dalarna som framstod som ett svenskt ideal. Det var kulturpersonligheter som Karl-Erik Forsslund, Carl Larsson, Anders Zorn, Gustaf Ankarcrona, Erik Axel Karlfeldt, Hugo Alfvén, flera akademiker som sökte sig som lärare till Brunnsvik, bl.a. Niklas Bergius och Torsten Fogelqvist, och numera mindre kända skribenter som Johan Nordling och Lars Lunell. Alla lämnade de universitetsorter och storstäder där de fått sin intellektuella skolning. Något senare följde även bl.a. författarna Harry Blomberg, Ivan Oljelund och Martin Koch vägen till Dalarna.

I själva pionjärgruppen inom denna strömning bör Ottilia Adelborg (1855-1936) särskilt nämnas. Hon var född i ett sjöofficershem i Karlskrona, visade tidigt konstnärlig begåvning som målare, illustratör och författare och studerade vid Tekniska skolan och Konstakademien i Stockholm. Särskilt intresserade hon sig för hemslöjd och hembygdsvård, vilket gjorde det naturligt för henne att tillsammans med sina systrar söka sig till Dalarna, närmare bestämt Gagnef. Här byggde hon småningom upp en hembygdsgård med förnämliga samlingar. Den djupa förtrogenhet med allmogekulturen som hon tillägnade sig framträder inte minst i hennes tre kulturhistoriska böcker: Från Gagnemäns näs (1909), Gråns. En by som varit (1918) och Dalritningar (1920). Mest känd har Ottilia Adelborg blivit som bilderboksskapare för barn och illustratör i otaliga svenska barntidningar. Med sin stränga och klara linjeföring är hon en föregångskvinna i Sverige på barnlitteraturområdet. Främst inspirerades hon estetiskt och typografiskt av engelska bilderböcker. Barnens julbok för mamma och småttingarne (1885) brukar räknas som hennes debut och den följdes av bl.a. Ängsblommor (1890), Prinsarnes blomsteralfabet (1892) och Pelle Snygg och barnen i Snaskeby (1896), som blev en internationell framgång och översattes till flera språk.

Verk

Barnens julbok
1885

Prinsarnes blomsteralfabet ritadt
1892

Prinsarnes blomsteralfabet
1893
Blomstersiffror med rim
1894

Pelle Snygg och barnen i Snaskeby
1896
Från Gagnä-mäns näs
1909
Gråns: en by som varit
1918
Ingår i Ottilia Adelborgs Dalarna, 1986 (Gidlund)

Dalritningar
1920
Ingår i Ottilia Adelborgs Dalarna, 1986 (Gidlund)

Ottilia Adelborgs Dalarna [Innehåll: Dalritningar, Gråns: en by som varit, Från Gagnämäns näs]
Stockholm, Gidlund, 1986

Sagotid: bilder och berättelser
1986

Citat

Så här presenteras nyponblomman i Prinsarnas blomsteralfabet:

De rosor och de blader,
de göra dig så glader,
för hi och för hej.
Men vill du rosen plocka,
så akta dig min docka,
att du ej sticker dej.

Sin lycka över att finna sig till rätta i Gagnef och lära sig älska bygden beskriver Ottilia Adelborg 1903 med följande ord i Dalritningar:

Vi  trivdes i Gagnef. Vi måtte ha trivts över all måtta och höva väl. Vi kunde inte besluta oss för att resa därifrån. Vi stannade sommaren ut, därför att sommaren var så vacker, och hösten ut, därför att hösten var ändå vackrare och vi julade i Gagnef för den vackra julottans skull. Vi kunde inte låta bli att övervintra, därför att vintern i Gagnef var vit, medan den i Stockholm var grå - och vi är kvar här än efter 17 år och hoppas att få vara här till vår levnads slut.

Alltsammans berodde på ritpennan. Har jag inte sagt, att det är den, som formar vissa människors öden. Ritpennan måste ha passat på att i all tysthet slå rot i Gagnef, och det en väldigt stark rot till. Den var inte möjlig att rycka upp. Den bara trängde djupare och djupare ned i den täta, fina älvbottensmyllan som inte gärna lämnar ifrån sig något, som den en gång fått fatt i.

Och ju längre roten trängde nedåt, dess högre blomstrade känslan för Gagnef uppåt, dess mer kunde vi se hur oskrymtat rent linjevackert vårt Gagnef var.

Mer och mer började vi bli förtrogna med de bördiga slätterna och de långa åsarna, alltid blåvioletta i någon skiftning, och med Gagnefs tre älvar: Österdalälven, Västerdalälven och den förenade Dalälven.

I Gagnef funno vi, ritpennan och jag, och den hade jag haft i hand sedan tidigaste barndomen, vad vi omedvetet under hela vårt liv längtat efter: det styrkande, lugna livet på landet bland naturliga människor i stilla, enkla förhållanden. Där hoppades pennan att komma till sin rätt, och där hoppades pennans ägare att finna reda på sig själv.
…….
Gagnef var för mig det bästa på jorden och det bästa på jorden var mitt.