Ahlin, Gunnel 1918-2007
Författare
Författarporträtt
Gunnel Ahlin föddes i Orsa 1918 och utbildade sig till lärare. Hon debuterade 1960 med romanen Röster en sommar och skrev därefter en rad psykologiska romaner, av vilka Här dansar utspelas i dalamiljö.
På 1960-talet blev Gunnel Ahlin djupt intresserad av medelhavskulturen under antiken. Det resulterade i två romaner om Hannibal, Hannibal sonen och Hannibal segraren. Den senare skrev hon tillsammans med sin make, författaren Lars Ahlin. Tillsammans med honom belönades hon med Aniarapriset. Efter Lars Ahlins död 1997 har hon givit ut två böcker om sin man, Lars Ahlin växer upp och Nu ska vi ta pulsen på världen.
Siv Hågård
Verkförteckning
Röster en sommar
1960
Här dansar. Roman
1962
Puls. Roman
1964
Refuge
1967
Hannibal sonen. Roman
1974
Hannibal segraren
1982
Lars Ahlin växer upp
2001
Nu ska vi ta pulsen på världen. Lars Ahlin åren 1946 – 1997
2005
Citat
I romanen “Här dansar” firas midsommar i Orsa på följande sätt:
Det är midsommardag och man tågar genom kyrkbyn. Tåget ringlar fram mellan husen, lysande i dynamisk kraft och fröjd.
I spetsen går spelmän på strålande humör. Ty solen ler så hult och vindarna blåser så varma över denna midsommar. De spelar marschlekar, skänklåtar och vandringsvisor ur bygdens fatabur. Förrådet tycks vara outtömligt.
Efter spelmän kommer barn. Fulla av förväntan och stolthet, i färgglada kläder, med svenska flaggor i händerna. De går mot höjdpunkten i midsommarfirandet, och de vet och känner det.
Efter barn kommer folkdanslag, som ska glädja andra med sina gamla, väl inövade danser. Flickor i tunga gouffrerade svarta kjolar, böljande som bing-bång-klockor, klarröda liv och klargröna förkläden, och blus och halskläde av nystruket vitt, prytt med hemknypplad spets och konstfärdigt broderat. Och förklädsbandens brokiga tofsar dansar i takt. Och så pojkar i smala gula sämskskinnsbyxor och mörkblå klädesväst. Och flera spelmän.
Sen kommer kyrkokör också i sockendräkt, som traditionen kräver. Det är de som ska sjunga: Om sommaren sköna, när marken hon gläds.
Sist kommer alla de, som tittar på ståten och smittas av glädjen så att de ansluter sig efter hand och börjar gå bakefter i tåget. Och marschen går från hörnsten till hörnsten i gemenskapen. Går från tingshus till fornminnesgård.
Människorna bekänner sin värld och ser inte ut att tvivla på den just då. Det är inget underhållningsprogram, uttänkt för en vecka eller en månad sedan av en festkommitté. Det är sed och ceremoni och tradition. Människorna förklarar att de lever med sin värld och världen med dem.
