Ardelius, Lars
Författare
Författarporträtt
Lars Ardelius föddes 1926 i Falun 1926 och tillbringade sina första skolår där. Han debuterade som författare 1958 med Dagligt allehanda, ett formexperiment bestående av en samling fingerade dokument. Under de femtio år som gått sedan debuten har han skrivit nära fyrtio böcker i många genrer – realistiska berättelser, historiska romaner, en självbiografisk svit, noveller, essäer, reseskildringar och dramatik. I sina litterära verk ger Lars Ardelius uttryck för den erfarenhet han skaffat sig som sjöman, lantarbetare, konstamanuens, lärare och psykolog och från många resor världen runt. Han har en skarp och kritisk iakttagelseförmåga och har kallats en mästare i psykologisk realism. Förutom hans uppmärksammade självbiografi som inleddes med Barnsben där hans barndomsår i Falun skildras har han även förlagt romanen Provryttare till dalamiljö.
Lars Ardelius har fått flera stora pris för sina litterära verk.
Siv Hågård
Verkförteckning
Dagligt allehanda
1958
Mått och steg
1949
Krafter och spel
1962
20 berättelser för film
1963
Svävningar
1963
Rök. Roman
1964
Spritt språngande eller Massa, skred
1965
Plagiat
1968
Gösta Berglunds saga
1970
Kronprinsarna
1972
Smorgasbordet
1974
Mumiens sista strid och andra berättelser. Ill. Av Margareta Lööf Eriksson
1975
Och kungen var kung
1976
Författarnas litteraturhistoria. Red.: Lars Ardelius & Gunnar Rydström
1977-78
Tid och otid
1978
Provryttare
1981
Nya drömboken
1982
Ogjort. Vari berättas om märkvärdigheter författaren ej utfört, såsom försäljning av flyttblock, nytillverkning av labyrinter, sedeskildringar av landets kulturliv m.m.
1983
Större än störst
1985
Barnsben.
1986
De små sändebuden
1987
Skjuta i höjden
1988
Blommor på kroppen. Text: Lars Ardelius. Bild: Christina Ringberg
1988
Plåstrets dag. Text: Lars Ardelius. Bild: Christina Ringberg
1989
Sällskapsdjuret
1989
Slutet. Om dödens höghet och låghet. Av Lars Ardelius och P.C. Jersild
1990
Livtag
1991
Kurage!
1993
Resandes ensak
1995
Bitvargen
1997
Lilla sockerstunden. Berättelser
1998
Världens ställe. Herrgårdsroman
2000
Ett hål i naturen. Om konst.
2002
Ingen ålder
2003
Den helande skuggan. Noveller
2003
Hammarens slag och hjärtats. Roman om de första vallonerna. Av Lars Ardelius och Carin Svensson
2004
En lyckad begravning
2005
I vitögat
2006
Där Satan rullar i sanden
2008
Privata liv
2009
Livs levande
2010
Citat
I den första delen av Lars Ardelius självbiografiska svit, Barnsben, beskriver han sin barndomsmiljö i Falun så här:
Söder om stadsdelen Elfsborg, med sina gistna timmerstugor och vacklande plank, låg Svalans cykelfabrik vid den breda Främbyvägen. Sedan följde några arbetarbaracker och förmansvillor, och därmed var det nästan slut på stan. Plötsligt öppnade sig ett sankt gärde, som i öster sträckte sig ner mot sjön Tisken. Fast vid gärdets andra sida låg förstås Gasverket. Liksom även BB. Där var jag född: den ståtliga gamla villan med alla sina skorstenar var fodrad med klinkställd panel, vilket tidigt fick mig att tänka på Noaks ark.
Ännu längre bort och utom synhåll fanns idrottsplatsen och SJ:s lokomotiv och vagnfabrik.
Under mina första fyra år bodde vi i övervåningen till sista förmansvillan innan gärdet, vid Främbyvägen. Jag minns det alltid som en gränspostering, och sällan glömde jag hotet från Gasverket – fiendens mörka fästning-, trots Pappas många lättsamma skämt om ”Gasinge hus”.
”Vårt” hus var sprutputsat,och i en viss belysning verkade det sprött som knäckebröd. Dessutom var det inte alls så stort invändigt som man kunde få för sig när man såg det från gatan, och möjligen hade det byggts av en trollkarl: den bleka kritfärgen förde tankarna till den hundbajs som blottades när vinterns täcke drogs undan. Men även tomten gjorde ett klent och övervintrat intryck: större delen var täckt av grått grus som tycktes ha blivit över när grindens granitstolpar huggits till. Allt var grått och blekt: huset, gatan, och gärdets vissnade gräs.
Ibland har jag frågat mig om allt verkligen var så beklämmande dystert, och om synbilderna inte präglats av familjealbumets bleknande foton. Sedan erinrar jag mig hur jag faktiskt avskydde allt grått som jag ständigt fann hopat omkring mig, och hur gärna ville jag inte att alla hus skulle vara som Elfsborgs röda gamla gårdar. Det vill säga, inte som de mörkare, vilka enligt Pappa hade svartnat av röken från stadens alla rostugnar: vad jag i första hand tänkte på var egentligen några bodar och plank som råkade ha precis samma färg som Mammas jordgubbssylt.
Tog jag mig upp på ena grindstolpen kunde jag i alla fall trösta mig med anblicken av Kristine kyrka, eller närmare bestämt av det mäktiga tornet, resten av kyrkan var skymd. Och sjön Tisken sträckte ut sig i hela sin längd: låg vattnet lugnt kunde jag glädjas åt den upp och nervända spegelbilden av stationshuset, och ibland hade även regementet hamnat på rygg. Då pluttrade jag med läpparna och härmade taptot, tills Mamma kom ut på trappan av grå granit, och oroad bad mig klättra ner.
