Aspenström, Werner 1918-1997
Författare, lyriker
Författarporträtt
I Torrbo, Norrbärke, föddes Werner Aspenström det svåra året 1918. Spanska sjukan tog fadern, en stark arbetare som aldrig varit sjuk: “nu dog han som en fluga, jag hann inte sitta i hans knä”, heter det i Bäcken (1958). Själv blev Aspenström sjuttioåtta år och avled 1997, produktiv som lyriker in i det sista. Pojken kom att växa upp i en kvinnovärld. Han fick färdas lång väg från kroppsarbete fram till läsning och studier, innan han nådde dikten. En station på vägen var Sigtuna folkhögskola 1936-38. Andra etapper i bildningsgången markeras av studentexamen som privatist, universitetsstudier och redaktionell verksamhet för den unglitterära tidskriften 40-tal.
Aspenströms skissbok Bäcken vann snabbt positionen som en klassisk bamdomsskildring. Få texter gestaltar barnets fantasiliv med så övertygande enkelhet, och naturen betraktad med barnets öga är ständigt närvarande i minnesglimtarna. Bäcken är mästerlig även i teckningen av ett landskap med Bergslagskaraktär. Werner Aspenström hade dock redan före Bäcken sökt sig tillbaka till uppväxtåren. Han medverkade i antologin Besök i barndomen (1955) med den tänkvärda uppsatsen “Att återvända är att försonas”. Och i diktsamlingen Hundarna (1954) ingår den centrala diktsviten “Bergslag”. Som lågmälda men verkningsfulla pläderingar för poesins behov av lokal förankring kan man läsa “Ikaros och gossen Gråsten” i Dikter under träden (1956) och “Orter och ställen” i Ordbruk (1976).
Minnesbilder och naturupplevelser i Wemer Aspenströms lyrik och kortprosa är alltid sparsmakade, ofta reducerade till ett minimum av ord. Därigenom får bäcken som rinner genom barndomens landskap och träden som skuggar hemmet även symbolisk betydelse. Just genom denna koncentration och reducering kan han vidga det provinsiella mot det allmängiltiga.
Lars Furuland
Verk
Förberedelse. Dikter
1943
Oändligt är vårt äventyr. Noveller och sagor
1945
Skriket och tystnaden. Dikter
1946
Snölegend. Dikter
1949
Litania. Dikter
1952
Förebud [Prosa]
1953
Hundarna. Dikter
1954
Dikter under träden
1956
Bäcken [Prosa]
1958
Motsägelser [Essäer]
1961
Om dagen – om natten. Dikter
1961
Trappan. Dikter
1964
Gula tassen. En liten historia berättad och ritad för Pontus det minnesvärda året 1961
1965
Sommar. Om naturen, människorna och tidens gång [Teckningar Signe Lund-Aspenström]
1968
Inre. Dikter
1969
Skäl [Essäer]
1970
Under tiden. Dikter
1972
Blåvalen. Halvsagor och andra prosastycken
1975
Ordbok [Dikter]
1976
Ögonvittnen [Essäer om konst och konstnärer]
1980
Sten Lindroth. Inträdestal i Svenska akademien
1981
Sorl. Dikter
1983
Det röda molnet. Drömmar och drömlikt ur “De svarta böckerna” [Dikter och prosa]
1986
Fragmentarium
1987
Bertil Malmberg
1987
Varelser. Dikter och artbeskrivningar
1988
Enskilt och allmänt. Dikter
1991
Ty. Elegier och andra dikter
1993
Israpport. Dikter
1997
Samlade skrifter och andra samlingsverk
Dikter. 1946-1954
1955
Teater. 1-5
1959
66 dikter. [I urval och med förord av förf.]
1964
Dikter
1966
Jordvagga — himmelstak. Dikter i urval och kommentarer
1973
Vissa sidor och ovissa. Artiklar och essäer
1979
Tidigt en morgon sent på jorden. Dikter 1976-1980
1979
Dikter
1986
Sidoljus. Ett prosaurval
1989
Dikter i urval
1994
Samlade dikter: 1946-1997
2000
Reflexer: artiklar & essäer
2000
Citat
Dikten om mätarlarven ur diktsamlingen Dikter under träden är ett bra
exempel på Aspenströms förmåga att med få ord ge uttryck för en existentiell upplevelse med naturen som utgångspunkt:
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.
Om sin barndom i Torrbo berättade Werner Aspenström i skissboken Bäcken på följande sätt:
Som alla umgicks jag med bäckar. Jag tycker ännu i dag om att stå och lyssna på dem. Jag tycker om att ge akt på hur de inrättar sig i terrängen och övervinner hindren. En står mig närmare än andra. Den kom från skogen och slank in under en gärdsgård och var då ungefär två decimeter bred. Efter att ha kluvit en åkerlapp mitt itu vidgade den sig något och gjorde under virvelrörelser ett uppehåll i en lergrop framför brygghuset, smalnade på nytt men gick på djupet och lät sig skylas av kabbelekor; just på den sträckan missfärgades den av en rännil från gödselstacken. Jag kunde lätt föreställa mig bäckens känslor, det hade hänt mig själv något liknande. En brun, illaluktande välling sipprade ut genom en spricka i stenfoten på lagården och hotade ödelägga mina byggnadsverk i sandhögen. Det var grisen som skickade mig en hälsning. Knappt hade jag format en sandlimpa, förrän jag måste upp och se över skyddsvallarna.
Att flytta gick inte, från det andra hållet trängde ett bestånd av gulsporrar på. Bäcken klarnade snart och gjorde en högersväng runt en flat sten och en vänstersväng runt en granbuske, strök sedan utefter potatislandet för att till sist med god fart, det var nedförsbacke, ila in under de två äppelträdens äreport – det ena beskt, det andra halvsött. Visslande försvann den in i en stentrumma under byvägen, som på det stället var så smal att två hästskjutsar inte kunde mötas, än mindre veterinärens Chevrolet och lärarinnans Ford. Alltefter gled den samman med andra rännilar, så att den vid mynningen hade en bredd av en och en halv meter och inte mycket fattades för att den skulle ha gjort skäl för benämningen “liten å” eller “åbäck”.
Sjön var sammanbunden med andra sjöar och en segelbar å, som genom 31 slussportar ledde ned till Mälaren. Eftersom Mälaren via Saltsjön och Östersjön står i förbindelse med Atlanten, kunde en barkflaga som bäcksattes i sydvästra Dalarna teoretiskt nå fram till Amerika. I den honungsdrypande staten Utah hade vi en emigrerad faster, berömd för sina vita knäppkängor, denna faster skickade oss varje jul en silverdollar. Allra bäst hade det varit om barkbåten seglat österut. Indienresan blev tyvärr aldrig av. Jag dröjde mig kvar bland trädtopparna, blev en skogens kvarsittare. Låt vara att träden ingenting annat är än okvistade, på rot stående master. Mot de blå vågorna kan man sätta mossans böljegång över kullerstenarna, mot fiskmåsen skogsduvan, mot albatrossen tjädern. Innerst sörjer skogsmatrosen över, att han inte i tid klättrade ned och mönstrade på ett ofantiserat skepp.
