Bolander, Nils 1902-1959
Poet, psalmförfattare, biskop
Författarporträtt
Nils Bolander var född i Västerås och blev teol. kand. 1925 och teol. lic. 1929. Inom Västerås stift tjänstgjorde han bl.a. i Stora Tuna men som poet och predikant blev han mest uppmärksammad under sina år som komminister i Hedemora 1934-1940. Sedan följde tio år i Engelbrekts församling i Stockholm innan han blev domprost och biskop i Lund. Bland Nils Bolanders diktsamlingar, som alla har en religiös prägel men utmärks av en i sådan poesi påfallande rytmisk friskhet, märks främst Psalm och svärd (1936) och Stormen och trädet (1939). Även naturmotiv förekommer i hans dikter. Bolander var en omtyckt förkunnare, både muntligt och i sin psalmlyrik. Under komministeråren räknades han till den så kallade Hedemoraparnassen med Martin Koch, Paul Lundh och Kerstin Hed. I Författaren av Ivar Lo-Johansson är hans person ganska utförligt omnämnd.
Verk
Under öppnad himmel
1933
I stenbrottet : dikter
1934
Psalm och svärd : dikter
1936
Stormen och trädet : dikter
1939
Rakt på sak
1941
Våga språnget!
1943
En enda fast punkt
1943
Också detta år
1951
Valda dikter
1952
Tom hand
1953
Eld på jorden
1956
Fånge och fri
1957
Kyrkstöt : dikter
1958
En dag av nåd : dikter
1960
Nya valda dikter
1964
Korset blommar : en antologi dikter
1976
Dikter i urval
1979
Se dig ej tillbaka
1984
Samlade skrifter och andra samlingsverk
Svaret : dikter
1948
Citat
November
Sommaren har jag trots allt
aldrig riktigt litat på -
så översvällande och inställsam
med sitt solsmicker,
sitt blomsterfjäsk
och trastkrusande.
Liksom om den vore
osäker på sig själv
och ville dölja det
bakom en tvärsäkerhet
av fjärilfladder
och fågelpladder.
Det går an att spendera
med det som inte är ens eget.Sommaren är självupptagen
som en skönhetsdrottning,
berusad av sin förföriska charm.
Speglar sig dagen i ända
i alla blanka vatten
och ler mot sin egen bild.
Lyssnar behagsjukt
på ekot av sin egen röst:
tordönsröst, västanviskning, vågmummel.
Vilken stor teater
på friluftsscenen!Tacka vet jag
en snål, kort dag i november
med så genomskådande, allvarliga ögon.
Fåmäld och lågmäld
i sin nakenhet,
hederligheten själv
i sitt plundrade armod.
Det är någon att hålla i hand,
när man ska till att dö.
En som är vän
med sömnen och döden
och van att hålla likvaka.En dag i november,
då löftena frusit till klirrande is
på vattenpussarna
och förhoppningarna
blivit till tjäle i jorden,
såg jag Kristus
vandra över barmarkerna
in i granarnas katedral
till aftonsången.
Mullen blommade inte
i hans spår
men kvällshimlen blödde
över hans huvud.
Ur Kyrkstöt 1958
