Casparsson, Ragnar 1893-1978
Författare, journalist, landshövding
Författarporträtt
Ragnar Casparsson växte upp i det proletariserade befolkningsskiktet i Avesta och fick tidigt tjäna sitt bröd i valsverket. Inspirerad av anarkisten Krapotkin blev han ungsocialist. Det klassuppdelade brukssamhället skildras i Vårt fattiga liv (1961) som inleder Casparssons kraftfulla memoarsvit. I skönlitterär form finns en parallell i Casparssons roman Adelberga bruk (1923; Fib:s folkböcker 1942). Denna ungdomliga skildring ville vittna om arbetarnas rättslöshet och olycksdrabbade fabriksmiljöer åren kring storstrejken. Casparssons kritik av arbetsledningen är hård. Men lika skarp är han mot den pennalism på arbetsplatsen som förbittrade tillvaron för de yngsta arbetarna. Casparsson bryter alltså den tendens till heroisering av bruksarbetarna som finns här och var i andra litterära skildringar.
Ragnar Casparssons främsta skola var tidningsredaktionen. Han medarbetade i en rad syndikalistiska och socialistiska publikationer. I många år var han pressombudsman i LO och slutade sin bana som landshövding i Västerås 1952-60. I Adelberga bruk tecknas den första 1900-talsgenerationens kamp för ett bättre samhälle. Casparssons främsta författarinsats är dock hans memoarvolymer. De tillhör den självbiografiska genre som fick så många väsentliga bidrag från begåvade autodidakter. En högintressant litteraturtyp - men hittills försummad i litteraturhistorien.
Lars Furuland
Verk
Öde vidder [Prosa. ]
1923
Adelberga bruk
1923
Grängesbergs gruvarbetarförening 1893-1933 . En kortfattad historik
1932
Gruvfolk. Svenska gruvindustriarbetareförbundet under fyra årtionden. En kort historik.
1935
LO under fem årtionden. 1. 1898-1923. 2. 1924-1947. [Landsorganisationens skriftserie, 65]
1947-48.
Vårt fattiga liv
1962
Land du välsignade
1962
Brinnande horisonter
1963
LO. Bakgrund, utveckling, verksamhet
1966
Saltsjöbadsavtalet i historisk belysning
1966
Lapplandsexpressen
1969
Citat
Arbetet var tungt, svart och sotigt. Men värre var de långa nätterna. Särskilt besvärligt var det för de yngsta och yngre att hålla sig vakna vid 3-tiden på natten. Så fort vi fick tillfälle att sitta, förlorade vi medvetandet i sömnens milda famn. I nästa ögonblick kunde vi bli väckta av en örfil, en spark eller en hink kallt vatten.
Förnedrande och ansträngande var det också, att de yngre skulle vara betjänter åt de äldre. Under mitt första nattskift i götvalsverket inträffade följande: Vid 11-tiden hade vi en kort matrast. Jag satte mig som de andra med mitt matpaket. Då kom basen, en jätte till växten (han hette Johan Norling och flyttade senare till Hallstahammar) och röt: “Var är mitt kaffe?” Jag kände inte metoderna och heller inte skyldigheterna och svarade att jag inte visste var hans kaffe fanns. Han förklarade då, att det hörde till mina plikter att värma hans kaffe och hålla flaskan i beredskap medan han åt. Kaffet skulle dessutom hållas vid en lämplig temperatur. I nästa ögonblick dök en ung man fram. Av hänsyn till hans eventuella anhöriga kallar jag honom Olle. Han sade: “Här gäller detsamma.” Då vaknade mitt behov av självhävdelse. Jag svarade, att jag var i bruket för att arbeta och inte som någon passopp. Som svar fick jag en örfil. Därefter rusade Olle fram till klädskåpet, där min egen kaffeflaska stod, och slängde den i golvet, så att glasbitarna yrde över hällarna. Jag blev ursinnig, tog upp en lös skruvmutter och kastade den mot honom. Den träffade honom i sidan, så att han en stund vek sig och drog efter andan. Sedan störtade han emot mig och misshandlade mig på det grövsta. Norling ingrep till sist. Han sa: “Släpp honom, så att jag får mitt kaffe.” Han fick inget kaffe av mig. Jag vägrade bestämt att bli deras lakej. De klådde mig ofta och samvetslöst. De lovade att de nog skulle “ta gadden ur djävlaungen”.
Ur Vårt fattiga liv
