Claeson, Stewe
Författare, översättare och folkbildare
stewe.claeson@telia.com
Författarporträtt
Stewe Claeson är född 1942 i Göteborg. Han var rektor vid Malungs folkhögskola 1973 – 1987, därefter rektor vid Skinnskattebergs folkhögskola och är sedan 1994 rektor på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och handledare i Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.
Som författare debuterade Stewe Claeson 1969 med diktsamlingen Semantica men hans intresse för lyrik övergick därefter till att översätta och introducera amerikanska lyriker och 1981 gav han ut en antologi med amerikansk poesi, Försångare.
I novellsamlingarna Ouvertyr till en luffarbegravning, Stenhuggaren som gick barfota och Jag bor granne med en stråkkvartett skildrar han de små men livsavgörande händelser som kan drabba och förlama oss trots deras skenbara obetydlighet. Hans stora genombrott kom med romanen Pigan i Arras om Heliga Birgitta och Rönndruvan glöder, en roman om Tegnér, som lovprisades av kritikerna och gjorde honom känd för en stor publik.
Siv Hågård
Verkförteckning
Semantica: op. 18. Dikter.
1969
Ouvertyr till en luffarbegravning. Noveller.
1981
Stenhuggaren som gick barfota. Noveller.
1986
Jag bor granne med en stråkkvartett. Noveller.
1991
Pigan i Arras. Roman
1993
Nalkas ljuva sommar. En kommentar. roman.
1997
Stämma i havet. Bidrag till allmänna köldläran. Roman.
1999
Halm. berättelser kring sex brev från 1270-talet.
2000
Tröst. Noveller i urval.
2001
Rönndruvan glöder. En roman om Tegnér.
2002
De tiotusen tingen. Roman.
2005
Tiro
2007
Än jublar fågelsången
2009
Mördaren är död. Roman om ett brott och om Hallands söner
2010
Översättningar
Dikter av William Carlos Williams.
1974
Medicinen, Amerika och dikten av William Carlos Williams
1976
Gajd till kultyren av Ezra Pound
1981
Försångare. Ny poesi från USA. En antologi.
1981
Berättelsen om våra liv av Mark Strand
1985
Slut på pinan. Minnen av Ezra Pound av Hilsa Doolittle
1992
Den enda dagen. En dikt i tre delar av Donald Hall
1995
Kaviar på begravningen. Berättande dikter av Louis Simpson
1998
Tillflykt till ödemarken. Dikter av Les Murray
2000
Vuxna dikter av Geir Gulliksen
2001
Samtal med Pound. Ezra Pound intervjuad av Donald Hall
2003
Dikter från den efterblivna landsbygden av Les Murray
2005
Citat
I romanen Pigan i Arras berättar Stewe Clason om hur lagmannen Ulf Gudmarsson på vallfärd till Santiago de Compostela tillsammans med sin hustru Birgitta längtar hem till sitt Ulvåsa, medan hustrun som skulle bli “den heliga Birgitta”, inte har någon förståelse för sådana känslor:
Minns ni, fru Britta, hur kylan knäpper i träden vid sjöarna hemma? Om hon
mindes var svårt att veta , han kunde ingenting se i mörkret, bara känna
hennes hand som vilade på hans arm, och flickan, som sov på golvet nedanför
deras bädd, eller brits, smala träbänk, andades med öppen mun och hördes
inte mycket, hon sov, hon mindes ingenting. Det knäpper i barken, sa han och
gjorde en rörelse med armen i mörkret, det, han sökte efter ett särskilt
ord, som skulle göra det han såg i mörkret alldeles tydligt för Byrgitta,
det känns, sa han, som om barken håller på att brista, särskilt björkbarken.
Han kände efter. Varför svarade hon inte, varför sa hon inte, som han, ja,
det kan jag minnas? Man kan gå ut i skogen, fortsatte han med hela
minneslasset i munnen, man kan gå och längta efter vårfåglarna, och snön
ligger på grangrenarna och är alldeles tyst och de smala björkarna står
andlösa, nu fann han ordet i mörkret, och upprepade det, andlösa, sa han med
hemkänsla i strupen. Har det varit mörkt länge kan man när man kommer utmed
sjön se rökarna från eldstäderna och kokhuset, och rökarna, han snubblade
över orden, stiger vita, alldeles vita. Man kan mäta kylans djup på rökarnas
vithet, det lärde jag mig av min far. Han teg ett osäkert ögonblick. Svara
mig, kära fru Britta, tänkte han, sa inte; hon andades jämnt och brett vid
hans sida. Vid fötterna rörde sig flickan i sömnen. Det lärde jag min far,
jag menar, det lärde jag pojken. Sover ni? Av min far, att rökens vithet och
framför allt dess rakhet står i ett särskilt förhållande till köld. Om röken
stiger rakt upp, började han, men han kände att Byrgitta rörde sig på det
sätt som betyder: vi har bett aftonbönen tillsammans. Han tänkte, men
irritationen var inte så allvarlig: ja ja, änglarna är naturligtvis trötta,
han skakade på huvudet.
Fru Britta, sa han. Det var inte som förr. Något hände med henne som han
inte förstod, och som han, i sanningens namn, inte önskade. Hon låg intill
honom, och låg samtidigt långt från honom. Han litade inte på det. Han
trodde inte på det. Låt mig säga en sak, sa han. Hon låg stilla. Jag saknar
den verkliga kölden, så enkelt är det. Det finns ingen köld här i bergen,
det är fel slags köld, den saknar vithet.
Hennes hand låg ännu kvar på hans arm. Han kände efter: den var varm, eller
värmde. Tyngde den också?
Jag saknar min gosse, sa han hastigt.
Armen kände handen.
Jag kan sakna dem alla. På Ulvåsa gjorde jag det aldrig, de fanns, det ägnar
man inte en tanke.
Handen låg stilla. Han skyndade sig:
Jag saknar dem alla, jäntorna också. Jag vill tala om barnen.
Men hon ville inte. Kan man begripa det? Hon ville inte tala om barnen?
Istället sa hon, med sin vanliga röst fast lågt för flickans skull:
Skapelsens storhet, säger Herren.
Han andades in och höll andan. Han värjde sig mot det nya i hennes väsen:
hängivenheten, andligheten eller frånvändheten, det var nytt.
Ni menar barnen, sa han i utandningen.
Men hon sa något om skapelsens storhet, fortfarande med handen på Ulvs arm,
sedan något om skapelsens skönhet, och han insåg att hon inte ett ögonblick
tänkte på barnen, och sedan sa hon något om skapelsens nytta. Att den inte
skulle leda tankarna till honom själv. Inte till er själv, min make, sa hon,
utan fastmera till Gud.
Hade inte den meningen suttit i en munkmun tidigare? Han flyttade ryggen för
att göra det bekvämare för sig, hennes hand, tung, på hans arm, den såg han
till att inte flytta.
Menar ni snön, sa han försiktigt, vintern, kölden, är det detta ni avser,
solen över isen, ljuset som är så skarpt att det inte är till att uthärda,
det är det som är skapelsens skönhet. Och hästarnas andedräkt, hade han så
när lagt till, frustande moln, om det var rätt kyla.
Hela skapelsen, sa hon, halvsovande.
Han väntade. I mörkret fanns bara mörker.
