Danielson, Oscar
Musiker och författare
www.oscardanielson.se
oscar@vesper.se
Författarporträtt
Oscar Danielson är född 1971 i Stockholm. Sina första tre år bodde han och hans familj i Fornby utanför Siljansnäs, därefter var han där varje sommarlov hos sin mormor. Nu bor han i Stockholm men gör en tur till Siljansnäs varje sommar och stannar en vecka på vintern för att åka skidor. Oscar Danielson känner sig hemma i Siljansnäs och därför är det en perfekt plats att skriva om. Det finns inte så många sådana platser och därför måste man vara rädd om dem, säger han.
Oscar Danielson är musiker, spelar gitarr och sjunger. Han har spelat in tre skivor och gjort musiken till Maria Bloms Sårskorpor samt musik till en hel del radio- och teveprogram, främst för barn.
Oscar Danielson debuterade som författare 2002 med romanen Siljans konditori, en berättelse som fick mycket beröm men som också väckte undran. När uppföljaren Johannas backe kom ut 2006 skriver t. ex kritikern Nils Schwartz i Expressen: ” Att en 35-årig manlig musiker i Stockholm skulle ägna flera år åt att leva sig in i gamla skröpliga kvinnors liv på den svenska landsbygden, är en så orimlig tanke att man måste läsa Oscar Danielsons Johannas backe för att tro sina ögon”. Sedan kommer lovorden. Båda romanerna har fått mycket goda recensioner. Huvudpersonerna är ett par äldre kvinnor, deras livsöden och vardagsupplevelser som skildras på ett kärleksfullt och insiktsfullt sätt.
Siv Hågård
Böcker
Siljans konditori
2002
Johannas backe
2006
Dagmar
2008
Citat
Så här börjar romanen Johannas backe, där Oscar Danielsson skildrar hur Elins och Ruts vardag ter sig när Rut får en oväntad besökare:
Elin sitter tillsammans med Olsson vid köksbordet. Det är på eftermiddagen den 15 november 1979, en onsdag.
– Bil från öst, fyra bokstäver? säger Elin.
– Lada, säger Olsson.
– L-A-D-A…
Hon ser upp från tidningen.
– Bra, Erik!
Nere på vägen kör en blå Volvo förbi. Långsamt. Föraren ser sig oroligt omkring, börjar tro att han kört för långt. Men här måste det vara…
Det är en kall och blåsig dag. I norra Dalarna har snön redan kommit, men inte här nere vid Siljan. De kala trädkronorna vajar en aning då vinden tar i. Elin sänker blicken igen, Olsson ser på henne. Ett stenkast från Elin bor Rut, i ett litet hus nere vid vägen. Den blå Volvon stannar utanför Ruts hus. Disken är just avklarad och Rut står i köket med blöta händer, det droppar ner på golvet. Hon har stängt av radion. Det är tyst. Hon ska precis sträcka sig efter handduken då hon hör bilen som saktar in och stannar utanför, motorn som stängs av, bildörren som öppnas och sedan slår igen. Rut drar gardinen åt sidan och kikar ut, släpper den genast och står helt still. Det är inte möjligt, tänker hon. Men efter en kort stund knackar det på dörren, det hör hon. Och Rut öppnar ögonen. Hon torkar händerna på handduken, slänger förklädet över en stol och går de få stegen ut i hallen. Innan hon öppnar stannar hon för ett ögonblick och ser på sig själv i hallspegeln, rättar till kläderna och tar ett djupt andetag.
– Hej, säger han.
– Jaha, säger Rut. Är det du?
– Ja, säger han. Jag hade vägarna förbi och tänkte att jag skulle säga hej…
Rut ler mot honom.
– Vill du komma in? frågar hon. Får jag bjuda på någonting?
– Ja, varför inte.
