Dalalitteraturen.se

Författare

Författarporträtt

År 1946 utkom romanen Järn och bröd : en bergslagshistoria av gruvarbetaren Hjalmar Eriksson i Grängesberg. Det var den första svenska roman som med verklig sakkunskap sökte gestalta underjordsarbetarnas liv. Hjalmar Eriksson var född i Nora bergslag. Från 1927 arbetade han som gruvarbetare i Grängesberg och stannade i yrket till pensioneringen, nästan femtio år. Det gör hans författarskap, som omfattar sju böcker, till en unik kulturinsats.

Förutsättningarna för skrivandet var en medfödd berättarförmåga, ganska stor beläsenhet, fyra terminer i en brevskola och aktivitet inom den syndikalistiska rörelsen. Debutboken med en fortsättning i Arbetets melodi : en gruvarbetaroman (1948) hade illustrationer av en arbetskamrat, Bertil Sjöström. Eriksson skrev också en arbetarbiografi, Från intet allt vi vilja bli (1955), om G.A. Hedlund, en facklig pionjär i Grängesberg. Hans bäst genomarbetade bok är nog romanen Gruvans sång (1969). Hur tungt och hälsovådligt männens underjordsarbete kunde vara, hur enformig kvinnornas och barnens malmplockning, blir uppenbart för varje läsare. Men vi möter också en stolthet hos arbetslaget över att man rår med det tunga arbetet och att de fackliga striderna leder till materiella framsteg.

Hjalmar Eriksson lyckas i sina realistiska romaner fånga en kärv kroppsarbetar- och manskultur och kunde även komplettera med en hel del historiskt värdefulla skildringar ur kvinno- och familjelivet. Flertalet böcker bygger på hans erfarenheter från Grängesberg. En viss knotighet i den litterära stilen misspryder ingalunda Hjalmar Erikssons stora ämne: gruvarbetarnas tillvaro.
Lars Furuland

Verk

Järn och bröd : en bergslagshistoria [Med ill. av Bertil Sjöström ]
1946

Arbetets melodi : en gruvarbetarroman [Med ill. av Bertil Sjöström ]
1946

Från intet allt vi vilja bli… [Biografi över Gustaf Adolf Hedlund, fackföreningsledare i Grängesberg ]
1955

Folket i Loälvsdalen : historisk roman från Värmlands finnskolgar
1960

Du trygga folk
1968

Gruvans sång
1969

Lille Hugo : berättelse från gruvorna och skogarna
1972

Citat

Mullers gruvfogdekontor klockan sju på morron.

… nä men dä ju inte stort mer än fjorton dar sen jag lät frakta ner bå böckortsvirke och kluver, och nu ä di rea slut, förfasade sig gruvbyggarbasen Per Nilse över den stora virkesåtgången.
- Schni schni schni - som te kasta en pinne i helvitte, fnissade fogden skadeglatt åt sin själsfrändes bekymmer. Du ska veta att vi satt in fyra nya stigortsdrivare på sistone, och en väldans hop skivbrytare, så du får bereda dej på att få hett om örona åtminstone va virke beträffar.
- Åå, dä får fälle lov te vara nån måtta…
- Va vill ni? frågar fogden hastigt sadlande om och riktande sig till Storvalls-Kalle, som obemärkt stått innanför dörren en stund.
- Ha rörledning för borrvatten indragen i skivan.
Utom sig av häpnad stirrar Mullers församlade förmanskår på honom och på varann. Hade man någonsin hört på maken!
- Jo du skulle må då, vrövlar gruvbyggarbasen på bred och klanglös Ramsbergs-dialekt.
- Han ä ju toku den fan, brölar han harmset.
- Tusen djävlar! utropar fogden rätt ut i luften och tillägger:
Hör ni Persson - alla mina karlar borrar helst utan vattenspolning: i stigortarna, i schaktsänkena, i skivortarna, och här kommer ni och begär vattenspolning. Hur vill ni förklara dä?
- På så sätt att karlarna inte vet hur livsfarligt stendammet är, och inte bryr sig gruvbefälet om att underrätta dom heller. Fullkomligt otroligt att stendammrisken skulle vara okänd i Grängesberget. Redan 1906 varnade doktor Glas i Nora för stendammet, denna yrkessjukdom som i Amerika går under beteckningen gruvarbetarlungsot.
- Hör på pojkfaan, sa Per Nilse hånfullt.
- Å din helvetes gubbtjyv! röt Kalle vildgalen.
- Sasasa, inga såna tillmälen! hyssjade fogden och medgav: Visst kan ni få borrvatten indragen i Skivan, men dä inte gjort i en handvänning.
- Nej, och sen kommer kanske fler och vill ha indragi, mullrade klumphuggarbasen ilsket inför utsikten till detta merarbete.
- Jävlars anamma, jag hade behövt vatten i denna dag. Men ge mig då en lungskyddare och en kartong filtrervadd.

Store skiftförman Edvard Johansson hävde sig bakåt i stolen och gapskrattade för full hals.
- Äh, ge honom, befallde fogden irriterad.
Fortfarande skrattande steg tidskrivarn upp.
- Visst får han munkorg, va han nu ska med den te. Tycker mej ha sett en oppi skåpe, om han nu finns kvar. Men en hel vaddkartong? Räcker då inte med en halv?
- Å dä va allt en oförskämt fordrande pojkfan, vrövlade gruvbyggarbasen då Kalle gått.
- Schni schni schni, fnissade fogden, som gärna unnade sin snåltokige underhuggare förargelsen. Schni schni schni - jag tycker han ä förbannat energisk och framåt.

Ur Gruvans sång