Fagerberg, Maj
Författare, illustratör
Författarporträtt
Maj Fagerberg föddes 1947 i Krylbo, där hennes far arbetade med elektrifieringen av järnvägen. Hennes mor var utbildad tillskärerska och sydde vackra kläder till damer i Stockholm och Malmö. Familjen bodde i olika järnvägsbostäder vid banorna i skogen. Maj Fagerbergs dröm att gå på konstskola ansåg föräldrarna för äventyrlig och hon utbildade sig till kartriterska. Numera bor hon i Göteborg.
Maj Fagerberg har kombinerat sitt intresse för vilda växter i naturen med lusten att måla och berätta. Hon har illustrerat sagoböcker, bilderböcker, läroböcker och framför allt naturböcker för barn. Hon skriver också egna texter. Sedan 1977 i Föreningen Svenska Tecknare och 2004 fick hon Ottilia Aderborg-priset.
Siv Hågård
Verk
I verkförteckningen tas endast böcker med text av Maj Fagerberg upp.
Tomtarnas hemliga julafton
1985
Igelkottavästen. Efter en gammal fabel
1987
Tinstin
1989
Sagoskogen
1990
Krutungar
1991
Titta en tussilago
1996
Titta en snödroppe
1996
Strandnära
2001
Det prasslar i löven
2003
Vilken tur
2005
Citat
I boken Krutungar har Maj Fagerberg berättat och illustrerat två orsapojkars äventyr på 20-talet. Så här gick det till när de kom på ett riktigt rackartyg:
Bertil var Pelles bästa kompis. Hans pappa var banarbetare om somrarna och arbetade i skogen om vintern. I hans familj var de bara sex. Fadern hade byggt ett litet hus och en ganska rymlig lagård, där det stod fyra mjölkkor och en gris som skulle slaktas senare på hösten. Så fastän banarbetarnas lön var ännu lägre än banvaktens hade de det ganska bra ändå. Men alla fick slita och stå i, både föräldrarna och barnen.
Den här morgonen hade Bertil och hans äldre bror farit iväg med sparkhjuling och hämtat myrhö till korna. Och har man hunnit arbeta sig trött redan innan skolan börjat, kan det vara lite svårt att intressera sig för till exempel historia. Nej, roligare än så kunde det väl bli. Det var då Bertil fick sin hiskeliga idé.
Efter historielektionen var det matrast och Bertil skyndade fram till Pelle.
“Pelle”, viskade han, “vi kan väl smyga ner till dynamitkällaren och se om vi kan komma in!”
Pelle tittade på Bertil, så fnissade han fram sitt ja, slängde upp sin unikabox på hyllan och så satte de av. De fick lov att skynda sig för att hinna innan rasten var slut.Krutkällaren låg på andra sidan järnvägen nära stationen. Det som förvarades där fick bara användas av rallarna som höll på att bygga om banvallen. Det var bara de som fick handskas med så farliga saker. Men Bertil brukade springa iväg till dem så fort han kom åt och då spetsade han sina öron och lärde sig allt möjligt, inte bara om dynamit förstås. Det var annat än frökens lektioner det.
