Funch, Elsbeth 1873-1943
Författarporträtt
Interiörer och muntliga traditioner från bl.a. herrgårdslivet på Stjernsund i Dalabergslagen möts hos Elsbeth (Elisabeth) Funch, särskilt i hennes levnadsminnen Jag vet ett land… (1924). Hon föddes i Falun och var dotter till bruksägaren Samuel Martin Nisser och hans hustru Elisabeth Wettergren. År 1895 gifte hon sig med bruksdisponenten Harald Funch, Ökna säteri, Tystberga, vilken under en period övertog ledningen av bruket i Stjernsund. Hon har i bokform även utgivit flera reseskildringar från färder till bl.a. Japan och Hawaii.
Lars Furuland
Verk
Korta brev från en lång resa
1909
På kryss i Medelhafvet
1911
I tempel och théhus
1921
Jag vet ett land
1924
Reskamrater
1928
Och så for vi till Hawaii
1934
Gestalter och öden: en krönika kring porträtten på Övedskloster
1953
Citat
Så här beskriver Elsbeth Funch Stjernsunds bruk vid tiden när det nya disponentparet tar över.
Ur Jag vet ett land
Under de år, som bolaget existerat har dess disponent bott på Klosters herrgård, belägen en mil från Stjernsund, och så gott som husbondelöst under många år har Polhems gamla bruk fått förfalla. Arbetarbostäderna äro knappast beboeliga. I många av dem finnas endast trampade jordgolv, där snön kan ligga i drivor inne i rummet när smederna stiga upp för att gå på sitt nattskifte. Till och med kyrkan är så rucklig, att prästen varje söndag står i en dödlig ångest att predikstolstaket skall ramla ned och han själv fångas och krossas som en råtta i sin fälla. Det röda klädet i herrgårdsbänken är trasigt och urblekt, och bänkarna så sneda och obekväma att spögubben, som förr gått omkring för att hålla menigheten vaken, visat sig helt obehövlig. Det är en fysisk omöjlighet att somna.
I stallen stå hästarna med trötta blickar och hängande huvuden, och varje revben är synligt, som lika många tunnband, på de utmärglade kropparna. Det är ett tungt arbete de arma djuren ha, ty även om det finnes “ångbåt och järnväg till disposition” ligger järnvägen långt bortom de stora sjöarna och alla transporter, nere vid verken, ske på kärror eller slädar. Träkolen från skogarna och malmen ur gruvorna släpas fram till bruken, och bort ifrån verken gå järn och stål, allt med hästar. På sjöarna knoga små båtar, som mödosamt och pustande draga efter sig stora pråmar, lastade med råmaterial eller färdiga produkter, men på landsträckorna, mellan de otaliga vattendragen måste hästarna taga vid.
