Dalalitteraturen.se

Författare och bokförläggare
hedemora@gidlunds.se
Krister Gidlund föddes i Karlstad, där hans far Alfons Gidlund, bördig från Malung, var VD för Värmlands folkblad och senare förlagschef för Tidens förlag. Efter studier startade Krister Gidlund först förlaget Bok och Bild tillsammans med sin far. 1968 grundades Gidlunds förlag av makarna Gertrud och Krister Gidlund. Efter drygt femton år flyttades förlagsverksamheten 1984 till Hedemora.

Krister Gidlund debuterade som poet 1993 med diktsamlingen Trasten i trasten. Därefter har han gett ut ett par diktsamlingar, några barnböcker, dramatik samt en historik över Gidlunds förlag som han skrev tillsammans med Gertrud Gidlund. Romanen Burfågeln kom ut 2003. Att göra sin egen bok och Släpp skrivandet loss! diskuterar bokutgivningens villkor idag.
Siv Hågård

Verkförteckning

Trasten i trasten. Dikter
1993

Hallonens röda konster. Dikter
1995

Äppelskal. Dikter
2000

Putte dammsuger. Barnbok
2000

Att göra sin egen bok. Redaktionella, typografiska och tekniska råd
2000 (pocket 2004)

Den fulländade kyssen. Tapto. Två enaktare
2001

Olle ljuger. Barnbok
2002

Ett litet bokförlag. Av Krister & Gertrud Gidlund
2002

Olle Monster. Barnbok
2003

Burfågeln. Roman
2003

Den dubbla dagen. Franska strövtåg
2004

Kamera går. Dikter
2005

Släpp skrivandet loss! Bokutgivningens nya villkor
2006

Den fulländade kyssen: en varken lång eller kort historia
2007

Fåglarna lärde oss ingenting:dikter
2008

Bokförläggaren: tillbakablickar på ett yrke
2008

En blev du, Krister Gidlund ord; Claes Jurander bild
2009

Nedräkning
2010

Citat

Ur Krister Gidlunds diktsamling, Kamera går, har följande dikt hämtats:

Sommarnatt
(Vid Älven)

Älven är ljus,
stranden har mörknat

ekan ligger en bit upp på land,
mot alen står årorna resta.

Gäddan slår en sista gång
och vassen vaggar till,

på andra stranden vandrar
korna hem för natten.

(Längs vägen)

Ögat ser bara detta,
inget mer.

Ser hur morkullan
ännu ett varv
rastlöst jagar sig själv

ser dessa grånande diken
med sommarens vackraste blomster,
hör den glesnande sången ur mörknande skog.

Det är bara detta, bara sommarnatt
Inget mer

(På gården)

Skogen och berget
har sänkts i ro.
Fågelsången har tystnat.

Luften är mörk,
knappt syns bilen.
Ännu anas bollen i gräset.

Vänta bara,
snart
sjunger fåglarna åter.

I Burfågeln, Krister Gidlunds debut som romanförfattare, möter vi en kvinna, instängd i sig själv och i sin vardag med drömmar som inte låter sig tyglas. Här är en scen ur boken:

Med tidskriften i knät betraktade hon gapande trafiken in mot stan. Men genast började det mala. Så hon la läsningen åt sidan och satte på radion. En skåning hördes i falsett berätta om sjukdomar i de europeiska kungahusen. Hon lyssnade en stund, men gick snart ut i köket och knöt på sig förklädet. Rättframt. Som vore hon en annan. Och köket ett annat.

Ur kylskåpet tog hon fram margarin, en skål med ovispad grädde och två ägg. Som vore för denna andra detta plockande något alldeles enkelt. Hon kokade samman margarin och vatten och blandade i mjöl, gick sedan en vända i våningen och såg sig värjande omkring medan degen svalnade. Hon slog av den högljudde skåningen, som kommit in på benskörheten i den engelska kungafamiljen. Därefter rörde hon i äggen med lånad min. Försökte tänka långsamma, oanfrätta tankar om äggen.

Hon klickade ut degen och ställde in plåten i ugnen. Medan hon vispade grädden, tänkte hon på handen som vispade. Och när grädden var pösig, tog hon fram en spegel. Hon hade en stund över till att granska guldbryggan. Auschwitz… kom det för henne. Och vad hette de andra nu igen? Treblinka….Hausen nånting. Hon lyfte ut petit-chouerna för att kallna, dukade sedan fram två koppar och fat på soffbordet. Med en gaffel öppnade hon bakverken, fyllde dem med vispgrädden och pudrade florsocker över. Hon la en bakelse på varje fat.

– Välkommen, sa hon och bugade elegant, hängde av sig förklädet och gick ut med kaffepannan i stora rummet, ungefär som Gaby. Nu träffade solen balkongräcket.

Hon la på en grammofonskiva, satte sig i fåtöljen och hällde upp kaffe. Med tårtgaffeln delade hon en bakelse.

– Vill ni se en stjärna, se på mig, sjöng Zarah med mäktig röst.
– Ja, det vill jag gärna, svarade hon med proppfull mun.

När hon ätit upp bakelsen, spelade hon samma sida en gång till. Hon tog några danssteg med armarna sträckta mot taket, innan hon flyttade över till soffan. Hon tuggade metodiskt i sig ytterligare en petit-chou med tydlig mun och blicken riktad mot den tomma fåtöljen.

– Ni får mycket gärna se på mig.