Dalalitteraturen.se

Författare

Författarporträtt 

Barbro Gummerus föddes i Göteborg. På socialhögskolan där hon studerade, mötte hon Teddy Gummerus, som blev hennes make. Efter studierna flyttade de till Grangärde finnmark och Barbro Gummerus blev frilansande skribent. Från 70-talet recenserade hon böcker i tidningen Arbetet. Förutom sitt skrivande engagerade sig Barbro och Teddy Gummerus i en lång rad kulturaktiviteter.

Barbro Gummerus debuterade 1977 med romanen Hånskrattet om en kvinna som är offer för samhällets värderingar. Fortsättningen Kvävningen, som bl.a. tar upp abortfrågan, blev mycket omdebatterad. 1989 kom Eremiten, en roman med ett existentiellt innehåll och en stark känsla för naturmystik. För den romanen fick Barbro Gummerus Dan Andersson-priset.

Efter att ha bott på annat håll några år flyttade Barbro Gummerus tillbaka till Grangärde. Hennes sista verk blev diktsamlingen Anteckningar från en obekväm kärlek.
Siv Hågård

Verkförteckning

Hånskrattet
1977

Kvävningen
1978

Härliga tider. Roman
1979

Eremiten
1989

Fel dotter
1994

Såsom en signetring. En roman om kärlek
1997

Anteckningar från en obekväm kärlek
2004

Citat

Ur romanen Eremiten har följande avsnitt hämtats:

Några gånger om året passerade jag med bil genom Mörka Dalen och vid ett tillfälle tyckte jag mig skymta något grått mellan de höga granarna. Bor eremiten kvar därinne? frågade jag min följeslagare, en man från trakten. Han dog förra året. Man hittade honom liggande mitt på vägen. Kanske hade han varit på väg till byn för att söka hjälp. Nu hade jag blivit nyfiken. Men vem var han egentligen? Hur länge bodde han där? Ingen vet, fick jag till svar. Han kom på trettiotalet. Någon trodde att han hade studerat till präst. Till handelsmannen hade han sagt att han hade varit ett par år i Amerika. Han ville bara vara ifred. Han tyckte inte om människor. Så alla lät honom vara. Han levde på jakt och fiske.

Saken föll ur mitt minne ända till en sommarkväll flera år senare. Jag hade gripits av rastlöshet och tog bilen för att åka en tur. När jag kom till Mörka Dalen stannade jag. Stämningen var så egendomlig här, jag befann mig i ett grönt dunkel och tyckte att allt annat verkade så långt borta. På ena sidan vägen steg berget i branta avsatser och åt andra hållet gjorde skogen en nigning neråt. En bäck med brunfärgat men ändå klart vatten rann lugnt längs vägens ena sida. Jag steg ur bilen och följde bäcken längs vägen en bit tills jag fick syn på den smala stigen. Det var hans stig. Den hade han trampat upp. Nu var den på väg att växa igen.

Vad hade jag väntat mig att få se? Kanske ett smutsigt torftigt skjul, en viloplats för någon psykiskt skadad stackare, någon som hade lyckats undgå samhällets omsorger och gömma sig i skogen, någon som levde nästan som ett djur. Men det var inte alls så. Det var ett litet men utomordentligt välbyggt hus, klätt med spån som nu hade antagit en silveraktig ton. En bit från huset fanns ett vedskjul där ved som också hade grånat låg uppstaplad i prydliga rader. Ögonblickligen associerade jag till något amerikanskt. Jag visste inte var, men kanske var det på film jag hade sett just den här typen av byggnader.

En påtaglig stämning vilade över platsen. Jag hade varit beredd på något ont eller sjukt, men i stället var här bara fridfullt. Jag satte mig på trappan. Granarna var verkligen höga här. De måste vara mycket gamla, det föreföll som om också de höll på att gråna. Jag kunde tydligt höra bäcken som rann en bit bort, det var en sällsynt silverklang i ljudet. Granarna var alldeles stilla, det var en varm kväll utan vind. Min rastlöshet hade försvunnit. Jag var väl till mods. Och med ens visste jag: han kunde inte ha varit olycklig. Men varför ville han inte vara bland människor?