Gummerus, Teddy 1939-1999
Författare, kulturjournalist och debattör
Författarporträtt
Teddy Gummerus hade djupa rötter i Dalarna sedan barndomsåren, men de europeiska stationerna på hans bildningsväg är lika viktiga. I hans diktning växlar också miljöerna och motiven mellan Europa och provinsen. Teddy Gummerus var bosatt i Grangärde finnmark sedan länge. Hans väl mottagna debutbok Romanen om Jorg (1977) utspelas dock på pikareskromaners vis i skilda världar: Neapel, Rom, Sverige, Leningrad. Däremot ger en roman som Sorgmanteln (1989) prov på hans inträngande glesbygdsstudier. I en självbiografisk skiss från uppväxtmiljön, “Anastasia i Björbo”, bryts ryska och ursvenska kulturelement mot varann. Denna festliga berättelse kan uppsökas i antologin Dalkulan (1994). Delvis förklaras alltså spännvidden i Teddy Gummerus författarskap av biografiska förhållanden. Hans far, författaren E.R. Gummerus, sökte sig i början av 1940-talet till Björbo och Lövbergets fäbod. Även under en period då fadern var lektor i Neapel bodde familjen i Dalarna under sommarhalvåret. Fadern arbetade under många år med Dan Andersson-studier.
Vid sin debut 1977 var Teddy Gummerus 37 år och hade sysslat med konsthistoriska studier och kulturjournalistik. Flera större manuskript fanns redan i hans litterära bagage. Nu publicerades de snabbt och kom tillsammans med debutverket att bilda en trilogi omm onskans väsen. Sammanlagt har Gummerus, parallellt med journalistiken, utgivit ett tiotal böcker - mest prosa men även lyrik och barnböcker. Existentiella frågor framträder alltmer i hans publicistik. Ett intressant inslag i författarskapet utgör några rikt illustrerade verk. Det är boken om konstnären Mårten Andersson (1978) samt ett par bildverk från 1990-talet i kreativt samarbete med bildkonstnärer: Ur ett landskap (tillsammans med Göran Nilsson) och Inre landskap (tillsammans med Svante Rydberg). Här får vi möta suggestiva skildringar i ord och bild av Bergslagsbygden, dess miljöer och mysik.
Lars Furuland
Verk
Romanen om Jorg
1977
Romanen om Amos
1977
Nago [Roman]
1978
Mårten Andersson [Essä om konstnären]
1978
Archimedes på rymmen [Ungdomsbok]
1979
Archimedes på spåret [Ungdomsbok]
1980
Ur ett landskap [Bild Göran Nilsson. Text [prosalyrik] Teddy Gummerus]
1981
Allmäntillstånd. Dikter [Ill. Janne Dahl]
1985
Den röda fjärilen [Roman]
1987
Sorgmanteln [Roman]
1989
Fem brev från byn [Prosa]
1991
Inre landskap [Bild Svante Rydberg. Text Teddy Gummerus. Förord Bengt Emil Johnson. Foto jan-Olov Schröder]
1992
Lunch med Marco Polos mamma. Berättelser om sällsamma måltider
1995
Citat
Man har sagt mig att min död är nära förestående, den skräck och ångest det vållar mig försöker jag förtränga. Så mycket av mitt liv har gått förlorat i den tunnel av mörker vars slut jag nyss skönjde och där på andra sidan väntar en annan tunnelöppning vars mörker är så oändligt mycket ogenomträngligare.
Det är orsaken till att jag sökt mig bort från människorna, att jag inte orkar vara i deras närvaro för vilka livet tycks oändligt. Jag vet bara en människa som dött i frid med sig själv och sin själ och det var min farmor. Lovisa dog som hon levat, i förtröstan och utan rädsla. Jag var där när hon dog, jag såg henne dö, i köket med de blommiga tapeterna. Hennes ansikte var snett av den första hjärnblödningen som kort därefter skulle följas av den andra.
Jag var arton och hade just fått mitt körkort. Min första resa som bilförare gjorde jag hit upp. Varghyttans lönnar lyste i gult och rött som fyrbåkar i ett villande kuperat landskap, då som nu. Från sågen hördes kapklingans vinande och i den stora björken, så full av trollknutar att den tycktes mig magisk, satt skatorna ilsket tjattrande medan Lovisas svarta katt spänt bevakade sorkarnas tillhåll bland den frostbitna potatisblasten. Sågklingan har tystnat, kooperationsföreningen Enighets ladliknande affärsbyggnad nere vid korsningen är riven, liksom de flesta av bolagskåkarna. Fotbollsplanen är igenväxt av sly och grästuvor och fotbollsmålens vita färg har flagat av, de lutar i surrealistisk vinkel och avtecknar sig skelettartat mot den grå himlen.
Anslagstavlan står ännu vingligt lutad mot en tall och bär en affisch av gulnat papper där datum och begivenhet suddats ut av sol, vind och vatten medan de stora tryckta bokstäverna FILADELFIA ännu kan läsas.
Jag kör uppför backen, bort från dammbyggnaden, turbinerna och ån mot andra änden av sjön. Där i sluttningen ligger stugan med sina svarta buckliga rutor som låter synen förvrängas. Där står jättebjörken vars krona en gång slagits sönder av blixten för att åter växa upp i obändig livskraft. Stormhatten vid knuten har vissnat liksom resedan, sly och hallonsnår har sökt sig in på gårdsplanen och granskogen tycks mig stå tätare och närmare än jag kan minnas. Nu ser jag den som en mur av bajonettförsedda invasionssoldater som riktar sitt ogillande mummel mot mig, inkräktaren i en värld som borde ha lämnats åt tystnaden och tidens förgängelse.
Skumpande, med avbrutna grenar slående mot bilens underrede, kör jag in på gårdsplanen. Vrider om nyckeln och sitter där en kort stund i bilens värme och avvaktar. Som om jag väntade mig att se henne i det vita förklädet komma ut på trappan, med tofflorna på fötterna och katten strykande kring de åderbråcksmärkta benen.
Hon finns där inte längre och katten är för längesedan död. Jag stiger ur bilen och går i det våta gräset upp mot kullen där potatislandet en gång låg. Ser ner över sjön vars yta är ett blågrått mörker som krusas av en svag västlig vind. Åt andra sidan, mot öster, ser jag röken stiga ur Alberts stuga och tycker mig höra som ett råmande ur ladugårdens länga. Någon bor alltså ännu där, kanske någon av sönerna Anton eller Karl som bägge är i min ålder, lika medelålders grånade som jag, säkert lika andefattigt åldrade, lika inspärrade i sig själva, i sina egna världars trånga burar som jag i min.
Ändå känns det som en lättnad att se röken och när jag vänder mig mot söder ser jag till min förvåning ännu en rök, den stiger ut Filadelfiaförsamlingens en gång gula hus. Där har jag suttit med Anton och Karl och sett flanellografen fyllas av bilder från det heliga landet, motvilligt låtit mig fascineras av Jesu liv och tveksamt med målbrottssprucken röst deltagit i den rytmiska sången om Pärleporten. Efteråt väntade andra prövningar i Arvids spartanska kammare där hantlar och fjäderförsedda pinoredskap plågade våra outvecklade muskler medan tidningen Frisksportaren hånade oss med sina atletiska bilder.
Lördagarnas fobollsträning, söndagarnas matcher, Arvids drillande visselpipa och laget som sällan var fullständigt och fylldes ut med flickor när så behövdes. Arvids och Märtas Elin, Karin Paljaka och Lina från Kaljoberg.
Jag slår bort minnena från en tid som tiden själv har utplånat. Ruskar av mig drypande sentimentalitet och olust. Kanske var det fel att återvända hit, till en plats som en gång fyllt mig med lycka och berusande frihetskänsla. Kanske är det alltid fel att återvända.
Ur Sorgmanteln
