Hessérus, Madeleine
Författare
Författarporträtt
Madeleine Hessérus är född 1953 i Stockholm i en lärarfamilj. Hon tillbringade sin barndom i Västerås och började tidigt skriva berättelser men ville hellre ägna sig åt dans. Hon kom in vid Operans balettskola men måste sluta till följd av en fotskada. I stället började hon läsa medicin och tog en med. kand. men insåg att den naturvetenskapliga miljön inte passade henne. Som ensamstående förälder arbetade hon för att försörja sig inom vården, med teater och som lärare i dramaturgi. 1989 - 2001 bodde Madeleine Hessérus i Falun men är numera bosatt i Fellingsbro.
1992 fick hon en radiopjäs uppsatt och under vistelsen i Falun skrev hon en pjäs för Dalateatern om Selma Lagerlöf, O sena tiders barn, som fick fina lovord och även sändes på TV. Hon har fortsatt att skriva pjäser för scen och radio.
Som skönlitterär författare debuterade Madeleine Hessérus 1997 med novellsamlingen Inte vackrare än Valparaiso. Den följdes av Den döda drottningen, tre längre berättelser eller samtidssagor. Romanen Till Isola, som kom ut 2004, har översatts till flera språk.
Madeleine Hessérus’ poetiska språk och starka samtidskritik har lyfts fram av många recensenter och hon betraktas som en av våra lovande författare.
Siv Hågård
Verkförteckning
Inte vackrare än Valparaiso
1997
Den döda drottningen
2001
Till Isola
2004
Citat
I romanen Till Isola lämnar en kvinna sitt hektiska storstadsliv och vandrar till fots ut ur staden, som hon nu ser med nya ögon:
Utan att överdriva kan man säga att det krävdes ett gott humör för att inte låta sig nedslås av den här förmiddagens vandring. När jag gick vidare, under det att majmorgonen tycktes tveka inför sin förvandling till dag, överväldigades jag av tingens brist på inställsamhet. Vad ska det här betyda? frågade jag mig. Vad var det jag såg omkring mig, vad var det för något som staden vräkt ut här huller om buller och sedan vänt ryggen åt? Jag var förbluffad – så mycket samlad fulhet… Långsamt gick jag vidare. Och kanske var det det som var problemet, långsamheten, att jag promenerade, att jag inte for förbi med bilens hastighet, att jag inte tog pendeltåget, att inte de fula byggnaderna, de fula taken, de fula skorstenarna och antennerna, de fula markiserna, de fula parkeringsplatserna, de groteska skyltarna som ibland täckte fasaderna och där namn som Audiovision Peak och OnOff tävlade med namn som Elofssons stål och Berggrens Däck AB, att inte all denna koncentrerade fulhet bara vissnade bakom mig och försvann, som den gör när man i hög hastighet passerar genom stadens ytterområden, när intrycken inte hinner annat än halka över näthinnans celler utan att fästa sig i minnet. Graden av fulhet stod uppenbarligen i omvänd proportion till den hastighet med vilken man färdades genom den.
Över bebyggelsen svävade motorvägens feta dunster. Man skulle kunna säga att tingen för första gången röjde sin verkliga natur för mig. Som i berättelsen om kejsarens nya kläder såg jag för första gången, trots att jag många gånger tidigare passerat genom de här områdena med bil, jag såg byggnaderna, jag såg infarterna, jag såg parkeringsplatserna. Hur var det möjligt, sa jag till mig själv, att allt det här hade fått byggas? Vad var det för en sammansvärjning som låg bakom denna bebyggda ödeläggelse av natur? Vilka gagnade den? Men som jag fortfarande trots allt var en utom allt tvivel urban människa reste sig genast försvaret inom mig: den gagnade oss alla och därmed hela vårt samhälle, svarade jag. Nog ville jag ha bläckpatroner till min skrivare, vinterdäck på min bil, högtalare till min cd-spelare? Jag hörde en samlad arkitektkår larma med en röst av förtrytelse inom mig (inte oväntat lät den intill förväxling lik min man Toms): Vad är skönhet annat än konvention? Det fula och det vackra är inget annat än rörliga variabler på en föränderlig värdeskala. Jag lät mig nöja med det.
I tre dagar vandrade jag genom den teknologiska civilisationens skönhet. I tre dagar lät jag telefonen vara avstängd. I tre dagar lyssnade jag till vad motorvägen hade att säga mig.Den fjärde dagen sjönk jag ihop på ett stenkummel. Någonting fick mig att reagera, som om jag länge simmat genom grumligt vatten och nu oväntat kommit in i ett alldeles klart, genomlyst: upplösningen, det stora siktdjupet.
Det tog en stund innan jag förstod vad det var: Jag hade tagit mig ut ur staden. Den tunga trafiken var borta. Det hade blivit tyst. Jag minns att jag sjönk ner på en av stenarna på kumlet. En liten bit lav lossnade från stenen och föll ner i gräset. Jag hörde det.
