Dalalitteraturen.se

Författare

Författarporträtt

Anna Maria Eriksson, känd under författarnamnet Maj Hirdman, föddes i Norberg där fadern var gruvarbetare. Hon växte upp under svåra förhållanden och blev tidigt faderlös. I de ungsocialistiska klubbarna i Avesta och Stockholm lärde hon känna sin blivande make Gunnar Hirdman som med tiden blev en av de ledande inom ABF. Maj Hirdman hade under 1910-talet att kämpa med fattigdom, sjukdom och tyngande moderskapsplikter. Hon fick hjälp att genomgå en sommarkurs 1911 på Hampnäs folkhögskola. Den delvis självbiografiska debutromanen Anna Holberg (1921) bearbetar en svår personlig problematik, bl.a. förlusten av ett barn. Huvudpersonen är en upprorisk flicka med anarkistiska idéer. I berättelsesamlingen Maja i Dalarna (1930) och romanen Alla mina gårdar (1958) skildrar hon sitt arbete, bl.a. som piga på bondgårdar i södra Dalarna.

Bäst lyckas Maj Hirdman med mödragestalter och ungflicksporträtt ur arbetarklassen. I den självbiografiska romanen I törn och blomma (1944), som är ett av hennes starkaste verk, bygger hon på minnen av ett ungt äktenskap åren före och under första världskriget. Hon har också tagit upp bergslagsmotiv i två historiska romaner, Uppror i Järnbäraland (1945) med kvinnoperspektiv på den omtalade Norbergsstrejken 1891-92 samt Kamrater utan fana (1955). Männens rationella politiska förnuft bryts i Maj Hirdmans böcker mot ivriga kvinnostämmor som vill förändra världen. En viktig insats gjorde hon genom att föra in den muntliga berättarkulturen från det gamla bondesamhället i litteraturen.
Lars Furuland

Verk

Anna Holberg
1921

Människoträsket
1922  

Kämpande liv
1925

Resa till Amerika
1926 

Hjärtats ballader
1928

Kamp: nya noveller
1928

Maja i Dalarna
1930 

De förlorade barnen
1934

Den förtrollade eken
1934

Den underbara butiken och andra sagor
1935

Vingar mot ljus
1939

I törn och blomma
1944

Uppror i Järnbäraland
1945 

Hemlandens saga
1945

Kamrater utan fana
1955

Alla mina gårdar
1958

Vi lekte bland bäckar och åar
1967

Citat

Ur Uppror i Järnbäraland

Tilda gick ut ur Nordlunds bod. Den var så full med varor att den bågnade. Varorna bredde ut sig i lider och skjul. Sill och potatis, men mest mjöl och specerier. Kaffe i balar i rader. Sockertoppar dinglande efter taket, en hel gata socker. Och hon hade inte en kaffeböna hemma, inte en sockerbit. Inte margarin, inte fläsk, men sill och potatis det fanns då än och ett spett med bröd sedan de bakade storbak i Byggninga i oktober. Inte skulle de svälta än. Men det låg våt snö i luften, det kändes så ruggigt. Att inte få en kaffetår nu när det så väl behövdes. Medan den där Nordlund skulle kunnat kvävas under sina kaffebalar.

Hon klämde Boka och tittade i den. Sjuttiofem kronor var de skyldiga Nordlund. Det var en och en halv månads lön. Det var en vådlig summa. Lagen, ta i mät… Det hade förstås med fängelse att göra. Skulle de kedja henne som de kedjat arbetarna i somras? De kunde tydligen göra vad de ville nu för tiden.

Ja hon hade ingenting annat att göra än att gå tillbaka till Byggninga. Det var fler kvinnor som kom tomhänta med Boka i handen. Deras dåliga kjolar släpade där bak i snömodden, om huvudet hade de gamla grönsvarta halsdukar, urgamla så nötta av åldern att de en gång tunga sidenfransarna inte ens fanns som en erinran. Dukarna hade blivit till en gång bland Persiens eller kanske Kinas silkesmaskar. Nu slog höstvinden tungt emot det som en gång varit så fint.