Dalalitteraturen.se

Författare, lyriker

Författarporträtt

Under 1930-40 talen var Johan-Olov Johansson vår mest kände bruksarbetarskildrare. Han hade vuxit upp i en smedsfamilj i Horndal. Sedan han blivit utlärd smed gjorde han folkrörelsekarriär: 1908 ombudsman i Järn- och metallarbetareförbundet, redaktör för fackförbundstidningen osv. Den stabila gestalten med sin prydliga mustasch hade en humoristisk berättarådra. Hans sjungande bergslagsmål hördes landet runt genom uppläsningar i radion och han blev Johan-Olov med hela folket. Sammanlagt utgav han ett femtontal böcker. Ett huvudmotiv var själva smedsarbetet som han beskrev med betoning på lagarbetet. Visst berättar Johan-Olov om arbetare som förolyckas eller knäcks av det tunga arbetet. Men några slavar ser han inte utan nästan bara folk med stolthet och resning. Krutgubbar (1938), Kärnfolk (1940), Flammornas folk (1949) är några titlar på hans berättelsesamlingar.

 En ovanlig kvalitet hos en manlig proletärförfattare är de ingående beskrivningarna av kvinnornas arbete i brukssamhället. Anledningen är nog att Johan-Olov under uppväxtåren stod sin mor nära under kampen för familjens överlevnad. Fadern hade tidigt ryckts bort. Övergången från gammaldags järnbruk till moderna järnverk ägnade sig Johan-Olov ganska sällan åt. Han var bunden vid ungdomsårens erfarenheter av det traditionella smedsarbetet och den muntliga berättarkulturen på bruket. Han drogs så starkt mot det anekdotiska, att det innebar en viss begränsning i hans register som arbetarskildrare. Ett heroiserande drag framträder i smedsporträtten. Men man förstår Johan-Olov Johanssons önskan att resa äreminnen över bruksarbetarna, som under hårt slit hade lagt grundstenar för folkhemmet.
Lars Furuland

Verk

Hammarslag. Dikter
1911

Hammarsmide. Dikter
1916

Slaggstänk. Historier om bergslagsfolk
1917

Brofors’ järnarbetarfackförening. En skildring från arbetarrörelsens genombrottsår
1927

Smeder, brukspatroner och bergsmän
1933

Underliga människor. Berättelser från Bergslagen
1934

Våra fäder
1935

Bergslagsvers. Dikter
1936

Medmänniskor
1937

Krutgubbar
1938

Stockholms maskin- och metallarbetarefackförenings historia [Tillsammans med Sten Sjöberg ]
1938

Mödrar, fästmör och hustrur
1939

Kärnfolk
1940

Hedersmän och skojare
1941

Släkten är värst
1943

Smeder på luffen
1945

Det gamla järnbruket
1948

Flammornas folk
1949

Milrök
1951

Höstkvällar
1954

Citat

“Viljan, ordningen och redan personifierad”
Jag var sju och min bror fem år, då far sjuknade och gick bort, knappast fyrtio år gammal. I och med olycksfallet hade tydligen hans motståndskraft brutits. Att sorgen över fars död var stor var helt naturligt. Men det var ingen högljudd sorg, som mor visade. Visst var hennes ögon emellanåt fulla av tårar, men hon klagade aldrig. Hon arbetade i stället med sammanbiten energi. Jag vaknade ibland om nätterna, och då satt hon ofta med en liten oljelampa som ljus och sydde, kardade eller spann. Men trots allt hade hon tid för oss barn. Redan när jag var fyra år hade hon lärt mig läsa, och då jag på vinterkvällarna vid skenet från den öppna spiseln började kunna läsa för henne ur tidningen eller ur en bok, var hon överlycklig, ty själv hade hon för arbetets skull aldrig till att läsa.

De första åren efter fars död var nog för henne den svåraste tiden, ty något slags hjälp, med undantag för fri bostad, bestod icke bruket. Men så kom det en dag bud från bruksledningen, att änkor och överåriga skulle flyttas till några av brukets så kallade utgårdar. Den dagen då budet kom såg jag för första gången mor brista ut i en våldsam gråt. Och det var ej heller så underligt. På bruket hade hon möjlighet att genom sömnad och hemarbete tjäna någon krona. Vid den plats dit hon skulle flytta, en skogstrakt en mil från bruket, var detta otänkbart. Men hennes sorgeutbrott räckte inte länge. Efter ett par dagar hade hon hyrt ett kök hos en lärarinna, som själv nöjde sig med den till köket hörande kammaren och del i köket. Men arbetet och sorgen bröt ned henne. Hon sjuknade och låg sjuk i flera månader. Hon tillhörde Svenska Missionsförbundet, och församlingens kvinnor turades om att sköta både henne och oss.
…

Som så många andra av mors åldersklass hade hon haft en ganska bristfällig skolundervisning. Hon talade om att hon gått i skola hos en gammal gumma, som lärde barnen läsa i katekes och biblisk historia. Skriva fick hon aldrig lära sig. De få månader skolgången varade medgav icke detta, och fråga var om lärarinnan själv kunde skriva. Huvudsaken var läsning för att klara konfirmationen.

Jag och bror flyttade från hemorten. Mor var då över femtio år och kände det svårt att inte kunna svara på våra brev. Att överlämna skrivandet åt andra ingick icke i hennes planer. Hon beslöt då att lära sig skriva, och på ett halvår lyckades hon klara även detta. Det var en viljekraft, som jag ännu beundrar.

Under sina sista år sade hon sig ha fått det bättre än hon kunnat drömma om. Men slå sig till ro kunde hon inte. Så länge hon levde arbetade hon. Och det största glädjen var att hennes barn fått det bättre än hon själv haft. Hon dog vid 75 års ålder. Dödsattesten anger dödsorsaken som “ålderdomsbräcklighet”.

Min mor har alltid för mig stått som det kvinnliga idealet. Rättskaffens, god, hederlig och uppoffrande.

Ur Min mor. 1946