Dalalitteraturen.se

Poet, författare, kompositör, pianist, ackompanjatör, radioproducent

Författarporträtt 

Med en underfundig formulering har någon utnämnt Bengt Emil Johnson (f. 1936) till professor i Saxdalens natur och filosofi. Och förvisso är det så, att han är starkt bunden till sin hembygd Västerbergslagen och känner den utan och innan. Saxdalens träd, fåglar och stenblock är återkommande motiv. Efter studier i piano och komposition började Bengt Emil Johnson för trettio år sen på radion.

Inspiration från nutida musik märks ofta i den långa rad av diktböcker som inleddes med Hyllningar (1963). Genom gränsöverskridande experiment i olika medier utvecklade han sin speciella form av “konkret” poesi, där otaliga ljud- och språkelement utnyttjas. En hel del experimenterande lyrik har han och sångerskan Kerstin Ståhl fört fram genom avancerade framträdanden.

Den som vill lära känna Bengt Emil som språkbrukare mot en fond av Bergslagsnatur rekommenderas att börja med Hemort (1984) med fotografier av Hans Erixon. Strövtåg i sydvästra Dalarna, främst vid Saxberget och Ställberg, har givit uppslag till de koncentrerade texterna. Den lilla samlingen kan uppfattas som en avslutande sammanfattning av den årstidscykel som bildas av diktböckerna Rötmånad (1976), Efter vanligheten, Höstlig dikt (1978), Vinterminne (1980) och Upprört (1982). Bergslagslandskapet är även urskiljbart i Vittringar (1995) som är komponerad av dikter ur äldre produktion så att en ny helhet uppstått.

En absolut höjdpunkt i hans Bergslagsinspirerade poesi är samlingen Över Oxbrobäcken (1996). Poeten från Saxdalen företräder, särskilt i sina naturinspirerade dikter, vad man kunde kalla Bergslagsmodernism. Här är Werner Aspenström en obestridd föregångare, och det finns fler yngre utövare än kritiken hunnit upptäcka. För sådana nya litterära försök är Bengt Emil Johnson självskriven läromästare.

I december 2009 tilldelades Bengt Emil Johnson Kellgrenpriset av Svenska akademien.
Lars Furuland

Verk

Gubbdrunkning [Dikter. Utg. med grammofonskiva ]
Hyllningarna [Dikter]
1963

Essäer om Bror Barsk och andra dikter
1964

Elis Eriksson
1965

Släpkoppel med Vida världen. Texter författade eller sammanställda
1966

Electronic music in Sweden [Tills. med Knut Wiggen. Publ. by the Swedish music information center ]
1966

Skuggsång [Dikter ]
1973

Avlyssnat [Dikter ]
1974

Tal till folket [En dikt ]
1975

Rötmånad. Dikter
1976

Efter vanligheten. Höstlig dikt
1978

Vinterminne. Kulturlyrik, memoarer och motstycken [Fotografier av Hans Erixon ]
1980

Upprört. Dikter
1982

Hemort [Texter. Fotografier av Hans Erixon ]
1984

Utsatt. Dikter 1983
1985

Ordens fest. Dikter
1986

För resten. Dikter
1987

Bland orrar och kor. Improviserade dikter o dyl
1989

Stycken [Texter ]
1989

Lika. En essä och några dikter som fortsätter
1991

Över Oxbrobäcken. Dikter
1996

Legohjon åt alltet: en bok om Sven Rosendahl
1998

Samlade skrifter och andra samlingsverk
Vittringar. Ett urval dikter 1958-1993
1995

Om öster
1999

Utsikt från Saxberget
1999

Kring Werner. Fyra essäer om Werner Aspenström
2000

I grannskapet. Kulturlyrik, memoarer och motstycken
2001

En gång till. Dikter
2003

Medan, sedan. Textblock
2005

Tal till mig själv: dikt
2007

Fåglar i vår närhet
2007

Fåglar vi hör i skogen
2008

Fåglar vi hör vid kust och sjö
2009

Aftonsånger
2010

 

Citat

Att Bengt Emil Johnsons lyriska prosa inspireras av musiken vittnar dessa rader ur boken I Grannskapet om:

Vad som framträder i den klara sommarmorgonen är en serie ljud av ringa styrkegrad men mycket pregnanta, synnerligen intresseväckande, eftersom de till följd av flera orsaker endast vid särskilda tillfällen uppträder här och annorstädes. Nu särskiljer vi oss. Urskiljer ljuden från fallande, ljuden från blad av al och sälg som frosten härjat under den gångna natten, blad som nu med spröda, distinkta ljud faller genom ännu inte fallet lövverk, knäppande, rasslande, tydligt men nätt och jämt ovan hörbarhetsgränsen, bildande mönster av sinsemellan likartade men individuellt olika ljud, rasslande, följda av nätt och jämt hörbara, möjligen endast föreställda suckanden då de landar i gyttjan av den numer vattenfattiga damm där en gång kreatursmular, koögon speglades i vatten, och rasslandet uppfångas nu av knäppande rödhake, transformeras av smattrande gärdsmyg till tystnad. ( En metafor ligger och multnar i kärret vid Stora Sten. “Tranbärets glödande öga.”) Dunstande bilder. Kanske var de sedda. Allt är bevarat. Intet består.

Bengt Emil Johnson har liksom Werner Aspenström en förmåga att skriva poesi om de mest vardagliga företeelser som får en existentiell dimension, som i dessa strofer ur boken I grannskapet, där han erinrar sig hur han i ungdomen som springschas kämpar sig fram på sin paketcykel:

Några ord borde finnas att säga om
paketcykeln – även om detta slags fordon
kan tyckas vara föga poetiskt inspirerande.
Men eftersom poesin titt och tätt tenderar
att bli en form av livsrapporter vill jag
erinra om att jag under många år hade
att regelbundet framföra ett dylikt exemplar;
av olika skäl (mest utrymmes-)
kände jag mig härom året tvingad att
låta den gå på auktion och erkännas bör
att jag känner viss ledsnad över att
sannolikt aldrig återse den.

Det kan befaras att läsarens associationer
här går till någon slags lanthandlaridyll med
viss löjlig anstrykning (tänk t ex
på rollen som Gustaf Lövås kreerade
i så många Åsa-Nissefilmer!) men faktum är
att schasjobbet ofta var tungt
och mödosamt: föreställ er
att vid busstationen lasta två stora
trälådor med charkuterier och
kött från Andelsslakteriet på främre
pakethållaren, staplade på
varann, därtill ett mindre paket
på den bakre; kör sedan i motlut
på isgata – kan ni dela den
erfarenheten?

Tja, det spelar väl inte så stor roll…
men försök ändå att känna hur det är
när cykeln vält omkull på isiga vägen,
lasten på främre pakethållaren tynger
obönhörligt ner ekipaget så att bakhjulet
pekar rätt upp i vädret och allt, hela
jävla världen, snurrar runt när du – just du –
försöker räta upp fordonet och få
transporten att rulla vidare mot
destinationen; när nu detta en gång
inträffat och för evigt, nej,
jag menar på livstid (det här tenderar
att bli en otympligt lång mening) präglats
in i en, då, nu, när ni trots allt
på något vis är med på den isglansiga
vägen mot Långfallsgruvan och Olsjön
som folk vid den här tiden brukade kalla
Biskopsvägen, för gruvbolaget hade gjort den
extra fin inför biskop Cullbergs visitation
av kyrksalen i byn, och när som helst
kunde det ju komma en malmbil
dundrande i mörkret, vet ni väl ungefär
vad som behöver vetas om hur
det är och en hel del om varför.