Dalalitteraturen.se

Diktare, språkkonstnär

Författarporträtt

Erik Axel Karlfeldt framstod tidigt som Bergslags- och Dalalitteraturens myndige klockarfar. Hans ställning inom den svenska litterära institutionen var på 20-talet så stark att en litteraturforskare som Victor Svanberg 1928 varnade för “Karlfeldtsfaran” i en ofta omtryckt uppsats. Faran skulle ligga i att en rad svenska diktare med Karlfeldt i spetsen ägnade sig åt återblickande idylldiktning. I stället krävdes tidsmedvetande och politiska ställningstaganden, hävdade Svanberg. Karlfeldts status i den litterära institutionen blev bekräftad genom Svenska akademiens beslut att postumt tilldela sin avlidne sekreterare 1931 års nobelpris.

Erik Axel Eriksson var hemmansägarson från Tolvmansgården i Karlbo i Folkärna. På mödernet härstammade han från den storbondesläkt som i elva generationer suttit på gården Hyttbäcken. Fadern var en respekterad man med kommunala uppdrag men gick i konkurs och måste sälja sin gård. För sonen betydde det att han måste avbryta sina akademiska studier och söka lärartjänster. Med de ekonomiska bekymren följde också vacklande självkänsla och tvivel på sin egen förmåga. Karlfeldt valde att försörja sig i en ämbetsmannakarriär, men hans livsmål framför andra var att få ägna sig åt diktarkallet.

Debuten skedde med Vildmarks- och kärleksvisor (1895) där bondearvet lyftes fram den ståtliga dikten “Fäderna”. Det stora genombrottet som lyriker kom med Fridolins visor (1898) och Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1902). Fridolin, “en studerad karl av bondestam”, framstod som hans alter ego, men att det fanns mörkare sidor i hans väsen visar en återkommande gestalt som “löskekarlen” och en diktcykel som “Häxorna” i Flora och Pomona (1906). Den sistnämnda samlingen inrymde också “Träslottet”, en av dalalitteraturens klassiska texter knuten till släktgården Hyttbäcken. Upplevelsen av första världskriget satte sin prägel på åtsilliga texter i Flora och Bellona (1918). Hösthorn, avskedsboken med virtuosa dikter som “Sub luna” och “Vinterorgel”, blev den mest uppmärksammade av alla hans samlingar. Bland nittitalisterna har ingen skapat så många nya ordbildningar.

Som lyrisk hantverkare var Karlfeldt en mästare tack vare sitt välde över orden, sin musikalitet och rytmkänsla som i hög grad framträder i hans egna inläsningar på grammofon. Hans dikter har lockat många tonsättare. Han har påtagligt inspirerat daladiktare i den närmast följande generationen som Carl Larsson i By, Kerstin Hed och Paul Lundh men också skalder som Birger Sjöberg, Harry Martinson, Nils Ferlin, Werner Aspenström och Lars Forssell, således både traditionalister och modernister. En gång kom Karlfeldts texter och själva hans diktargestalt att brukas i såväl litterära som ideologiska fejder mellan konservativa och radikaler, mellan traditionalister och modernister. Ett tydligt exempel har anförts: Svanbergs varning för Karlfeldtsfaran på 20-talet. Men detta är nu länge sedan. Idag uppfattas Karlfeldt framför allt som svensk språkkonstnär och symbolist med ett bildspråk som i väsentliga stycken hämtat sin inspiration från hemprovinsen. Hans poesi är också (som Bengt Emil Johnson uttryckt saken) “en rikt klingande akustisk miljö att avlyssna med vidöppna öron”.
Lars Furuland

Verk

Vildmarks- och kärleksvisor
1895

Fridolins visor och andra dikter
1898

Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim [Dikter ]
1901

Flora och Pomona [Dikter ]
1906

Skalden Lucidor
1914

Flora och Bellona. Dikter
1918

Hösthorn. Dikter
1927

Henry Fielding. Ett författarporträtt [Med inl. av Sven Stolpe (Karlfeldtsamfundets skriftserie. 16) ]
1985

I Dalarne. Lukt och doft
1995  

Samlade skrifter och andra samlingsverk
Skrifter. 1-5 [Minnesuppl. av samtliga sex ovannämnda diktsamlingar ]
1931
Tankar och tal. Med ett lyriskt bokslut [Utg. av Torsten Fogelqvist ]
1932

Karlfeldts ungdomsdiktning [Med biografisk inledning av Sven Haglund och bibliografi av Nils Afzelius ]
1934

Erik Axel karlfeldts dikter [(Den svenska lyriken) ]
1943
Dikter [(Ny utg. av samtliga ovannämnda diktsamlingar.) Red. Nils P. Sundgren (Svalans svenska klassiker) ]
1962

Samlade dikter
1981

Dikter [Ny utg. ]
1986

Samlade dikter. Ur Tankar och tal [Urval och inledning av Daniel Gedin ]
1992

Citat

Denna dikt är hämtad ur Fridolins visor och andra dikter

Sång efter skördeanden

Här dansar Fridolin.
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldiga skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar - lik vallmon på slokande skaft -
så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.