Dalalitteraturen.se

Konstnär, författare

Carl Larsson  föddes i ett fattigt hem i Gamla stan i Stockholm. I sin självbiografi Jag berättar Carl Larsson om sin barndom i slummen. I fattigskolan upptäckte man hans konstnärliga anlag och han fick hjälp att komma in på Konstakademien. Han fick också möjlighet att resa till Paris. I Grez i Frankrike, där en svensk konstnärskoloni slagit sig ned, mötte han Karin Bergöö som blev hans hustru. Genom sin svärfar fick han vid återkomsten till Sverige uppleva Dalarna och Sundborn och ägde från 1888 gården Lilla Hyttnäs, där han och hans familj slog sig ned för gott år 1901 vid en tid då nationalromantiken blommade som mest.

Carl Larsson har gett ut flera böcker med kommentarer till målningar och berättelser om familjens liv i Sundborn. Hans första bok De mina, som kom ut 1895 och innehöll en serie interiörer av familjelivet blev en framgång hos både press och allmänhet. Den kom i en andra utökad upplaga 1919. Gårdens inredning och färgsättning med Karin Larssons textilier och Carl Larssons målningar av ett idylliskt familjeliv blev populära förebilder för samtiden. I sin sjävbiografi Jag. En bok om både gott och ont visar Carl Larsson upp även de mörkaste sidorna av sitt liv.
Siv Hågård

Böcker

De mina. Gammalt krafs / af Carl Larsson (inte Claes)
1895

Ett hem. 24 målningar
1899

Larssons. Ett album, bestående af 32 målningar, med text och teckningar/ allt af Carl Larsson själf.
1902

Spadarfvet. Mitt lilla landtbruk. 24 målningar med text och teckningar
1906

Svenska kvinnan genom seklen. 10 bilder med text och teckningar
1907

Åt solsidan. En bok om boningsrum, om barn, om dig, om blommor, om allt.

Taflor och prat/ af Carl Larsson
1910

Andras barn. 32 målningar med text av Carl Larsson
1913

De mina och annat gammalt krafs
1919

Jag. En bok om både gott och ont
1931

Citat

Så här beskriver Carl Larsson livet i Sundborn i sin självbiografi Jag:

Ja, det är tryggt och gott här i Sundborn. Jag målar i något hörn av min gård, någon av mina ungar med en röd pion i förgrunden, under det Karin sitter bredvid och skalar rabarber. Gamla Anna Damberg står barsk och säker i köket och visar den unga Martina hur hon skall bete sig i spiseln med änderna.

Ute i vassen sitter Pontus i ökan med ett metspö i aktern och ett i förn och bredvid honom lilla Nisse – som nu i sin tur är löjtnant. Så kommer Sigurd, rödbrusig och sund, säker och egenrättfärdig, stapplande in på gården för att höra hur vi ha det, och under en timme drällande de visaste råd åt den opraktiska och lättlurade konstnären. Så är kräfttiden inne. Ha vi bete til lburarna och stickor och håvar? Hur många tjog har Sandblad fått? Någon jäkel har varit och vittjat hans burar i natt. “Jag vet nog vem f-n det är”, murrar Pontus. Men så blir det stort kräftkalas på Höjen. En sup till var stjärt. Nå, nu ta vi “Warum bist du so ferne” eller är det för högt för Calle? Han kan bra “Vad blixt ur sköldmöns blickar”…Nej, nu sitter Oscar vid pianot, nu skola vi in och dansa!

Så kommer vintern. “Det är redan tretti grader.” “Gör detsamma, det blir väl fyrti när vi åka hem i natt.” “Ha flickorna smort näsorna?” “Är det Ulf som kör?” “Ja.” “Johan för den första släden.” “Nu bär det i väg, vi ta Falun på en timme.” “De där pinglorna du fått av Zorn skrämma bondhästarna vi möta. De tro att kungen kommer.” Ja, så värst omväxlande är det ju inte på landet när det gäller nöjen. Men tråkigt är här aldrig, ty var dag, var timme, har sitt särskilda arbete, sitt intresse. Men här finns också annat folk än knektar och bönder. Här kommer den långa smala  Arnbom, enögd, med sin eviga droppe som hänger och dinglar på nässpetsen. Han är byns faktotum: han kan allt och, snäll som han är, gör han också allt åt alla. Alla älskar den buttra, trutiga smeden, som jag dock får att skratta när jag vill. Och där kommer slängande Gökgutten, som inte kan säga ett sant ord. Men är bra, ty han ljuger så det hörs. Han lagar burar och gör nät, den tokstackarn. Så hans svåger “Käppen”; som kan vara lat. Och där har vi målare Persson, gift med lärarinnan. Han ser då ut som om han bar på all världens synder; men han är tvärtom utan synd född. Får jag skoja upp honom litet så ser han riktigt rolig ut. Bara han inte vore så förfärligt dygderik. Men se, de andra göra sig gärna ett ärende till mig, ty jag har i regel något stärkande i skåpet. Strax jag kom hit bjöd jag dem på enkronascigarrer. Det var så, att jag hos en rik grosshandelsredare söp mig full ute vid Marstrand, och han hade med sin ägandes båt, som kom från Kuba, hitfraktat en smita fina rökpinnar, och prackade på mig en del, för flera hundra kronor. Det där skulle jag bräcka mina vänner med. Men dessa tuggade misstroget på dem; begrepo sig inte på vad de hade i mun. Jo, en gång bjöd jag en amerikansk konsul,  och han smackade och smackade och sade hänfört förvånad: “This is a cigar for a king!”
Jag blev emellertid led på att alltid behöva tala om hur dyr den var, och delade tyst med mig åt Arnbom et consortes, som rökte vad som helst. Tänk, detta skrives krigsåret 1918, då man i Falun endast kan få en cigarr för en krona och femtio öre! Och detta blott i begränsat antal. Snart är det alldeles slut! Hur skall då en sådan skorsten som Pontus Linderdahl reda sig?

Nu ha vi ätit frukost vid bordet bakom vårt hus. Så satte jag mig i solen på husets andra sida och tittade på blomrabatten som Kersti sysslade med, och jag tänkte: “livet är dock skönt.” Jag satt med näsan över “Jörn Uhl” och tänkte också något vackert. Så kom en liten sädesärla trippande så nätt i sandgången. Det var mors älsklingsfågel. Och jag måste lyfta min blick till himmelen. Och vad jag tänkte nu, skulle ni också ha känt. Men så tog jag mig i örat och sade: “Upp med dig, gamle lathund.” Och så sitter jag åter här med gåspennan i hand…