Dalalitteraturen.se

Författare, lyriker

Författarporträtt

Carl Larsson i By är bondsonen från Dalabergslagen som blev författare och hembygdsforskare. Han nådde sent fram till ordnade studier. Först tjugosex år gammal kom han iväg till Fornby, Dalarnas första folkhögskola. I övrigt gick hans bildningsväg över IOGT. Han inspirerades även av Dalarnas ungdomsmöten och blev denna rörelses främste unge skald genom taktfasta dikter i pressen och debutboken By och bonde (1906). Välkänd är särskilt “Dalarnes ungdomsmarsch” med sin revelj: “Nu är tid sätta stora klara klockor i gång”. Genom språkrytm och dialektuttryck från dalabergslagsmålet påminde Carl Larssons dikter om Karlfeldts. Rädslan för att oriktigt uppfattas som epigon bidrog nog till att “By-Carl” övergav lyriken efter sin tredje diktsamling med den talande titeln Den sista kärven (1914).

Carl Larsson blev den förste åldermannen i By sockengille och var drivande vid tillkomsten av By hembygdsgård. Ett kraftprov som hembygdsforskare utförde han genom En dalasockens historia. Kulturhistorisk beskrivning av By i Folkare härad (I-II, 1920, 1939). För sin tid var det en mönsterbildande sockenhistorik med tonvikt på arbetsliv, tro och sed. Den har varit så efterfrågad att en ny upplaga utgavs 1968. Carl Larssons mest lästa skönlitterära böcker är nog Bergsmanshistorier (I–II, 1915, 1918) och Vår i Folkare (1927), två flera gånger omtryckta berättelsesamlingar. Med sin märgfulla stil representerar de en kraftfull folklig berättarkultur. Särskilt Bergsmanshistorier bevarade ett rikt förråd av skrönor och dialektord från Dalabergslagen.
Lars Furuland

Verk

By och bonde. Vers
1907

Tionde. Vers
1909

Åtta kvällar. En bok för bönder och jordfolk och några strån på världsförbättringens stora stack
1912

Av jord är du kommen. En bonderoman
1913

Den sista kärfven. Dikter
1914

Bland svenskar i Finland. Resebrev
1914

Bergsmanshistorier. Berättade för Carl Larsson i By. [(1-)2 ]
1915-18

Logen 5455. Morgonvind av I.O.G.T. [Roman ]
1916

Karl Johan Malkus. En mördares dagbok [Roman ]
1918

En dalasockens historia. Kulturhistorisk beskrivning av By i Folkare härad. 1. Socknens historia
1920

Sockenbor [Noveller ]
1923

Kristi återkomst [Roman ]
1924

Lantliga historier
1925

Vår i Folkare. Noveller
1927

Svensk jord och svensk bonde genom tiderna. Läsebok för folkhögskolor, lantmannaskolor och fortsättningsskolor
1928

Stugornas folk. Nio noveller
1930

Hemifrån byn. Noveller
1931

Landets barn. Valda berättelser för ungdom
1932

En dalasockens historia. Kulturhistorisk beskrivning av By i Folkare härad. 2. Folkets arbetsliv, tro och sed
1939

Den gamla goda tiden. Kulturhistoriska noveller
1941

Erik Andersson och andra bönder. Berättelser från gången och närvarande tid
1944

Citat

Ås Hindrik var en stor syndare, en av de största i socknen, och han hade varit det alltifrån sin ungdom. Stursk var han, nackstyv mitt i all sin fattigdom, trilsk och begiven på allt överdåd som tänkas kan. En riktig otering sade somliga, ett levandes röt te karl sade andra. En karl hela dan i alla fulla fall, sade däremot vissa människor, mest kvinnfolk. Det vill säga, de tordes knappast säga det så det hördes, men de tänkte det. Ås Hindrik var en sån där karl som aldrig är rädd för nånting, en som varit främst på danser och i slagsmål, främst då det gällt att dra upp stackare ur sjön, främst med lien på ängen om sommaren, främst i allt vad arbete hette för resten, för han var stark som en björn. Främst var han då det var fråga om skallgång efter varg och lo, främst i allt som farligt och även åtskilligt ont var, men tyvärr sist i körkan och på husförhören. Ås Hindrik var svår på kvinnfolk. I sin ungdom hade han en fästmö i var by, snart sagt; komma vart han komma ville, så nog tydde sig kvinnfolk till honom, och det fast han var ful som stryk. Ett år hade han en fästmö i Bjurbo, en i Bor och en i Boda. Var lördagsnatt gick han en och en halv mil och hälsade på flickan i Bor, så sam han över älven och hälsade på henne i Bjurbo, och när han varit hos henne en stund, sam han tillbaka och gick till jäntan i Boda, och på söndagsmorgonen gick han halvannan mil hem till Kniva igen. Orkade jäntorna, så nog orkade Hindrik.

En gång var han med då pojkarna i oppsocknen skulle neråt framgränsbyarna och hälsa på flickor, som seden var på den tiden. Det var en stor skock, och främst gick Bobergs Erik och spelade klanätt. När dom kommit ner till Herrängsbro, stannade Ås Hindrik, klädde av sig och piskade sitt kött med en enrisbuske medan han svor och väsnades över att han sprungit så många nätter och mil för detta köttets och dess lustas skull, men nu skulle det vara slut. Nu skulle han gå hem och lägga sig i sin egen säng som folk. Och han sprang tillbaka. De andra pojkarna gjorde sig ingen särskild brådska, dom hade ju natten för sig. Men när dom kom ner till körkbyarna, vem är inne hos den vackraste jäntan, den som alla hemligen åtrådde, om inte Ås Hindrik? Han hade sprungit en genväg och lurat hela högen.

Guffar i Bofastbo berättade en gång om Ås Hindrik. Oppsockenpojkarna voro på väg till Garphyttan, till Tranåsen, på dans en sommarkväll. Och som dom kom in i byn och i närheten av logen, där dansen var, fick dom se, att löven rörde sig på träna, fast det var alldeles dropplugnt i vädret. Dom stog stilla och undrade vad det var, men när dom hann fram till logen såg dom att det var Ås Hindrik, som dansade polska. Han dansade med långrocken på, och det vart ett sånt luftdrag av farten att löven susade i hela Tranås byn. Undra på, att kvinnfolken tyckte, att han var karl hela dan.

Ur Sockenbor