Lillpers, Birgitta
Författare
Birgitta Lillpers är född i Orsa 1958 och bosatt där.
Hon debuterade 1982 med diktsamlingen Stämnoja. Åren därefter kom diktsamlingarna Igenom: härute och Gry, och bärga.
1987 gav Birgitta Lillpers ut sin första roman Blomvattnarna och några år senare kom romanen Iris, Isis och skräddaren ut. Därefter har hon varvat diktsamlingar med romaner men ser sig själv med rätta som poet eftersom hon även i sina romaner har ett lyriskt språk och uttryckssätt.
Som prosaist fick Birgitta Lillpers sitt genombrott med Blomvattnarna, som lyriker med diktsamlingen Besök på en främmande kennel 1990. Hon har sin alldeles personliga berättarton, blandar skröna och lyriska vändningar och använder ålderdomliga uttryck. Hennes uttrycksform är besläktad med musik och leder ibland till samarbete med musiker.
Birgitta Lillpers har fått flera stora litteraturpris för sitt författarskap. Augusti 2010 erhöll hon ABF Dalarnas litteraturpris.
Siv Hågård
Verkförteckning
- Stämnoja. Dikter
1982 - Igenom: härute. Dikter
1984 - Gry, och bärga. Dikter
1986 - Blomvattnarna. Roman
1987 - I bett om vatten. Dikter
1988 - Besök på en främmande kennel. Dikter
1990 - Iris, Isis och skräddaren. Roman
1991 - Krigarna i den här provinsen. Dikter
1992 - Medan de ännu hade hästar. Roman
1993 - Propolis. Dikter
1995 - och jag grep årorna och rodde. Roman
1998 - Silverskåp. Dikter
2000 - Alla dessa liv och våder. Roman
2002 - Glömde väl inte ljusets element när du räknade. Dikter
2004 - Dikter från betet. Dikter. Bild: Dag Franzén
2005 (bibliofilupplaga) 2006 (faksimilupplaga) - Den blå tjuren. Dramatik
2006 - Nu försvinner vi eller ingår: dikter
2007 - Om du fick tänka dig ett hem
2010 - Industriminnen: dikter
2012
Citat
Här följer en strof ur Birgitta Lillpers debutdiktsamling Stämnoja:
Den förmiddag på skidor
då granarna hade
svettfuxbruna kottjuver
och sparvarna plickade i
barrkonernas inre toppar,föröddes de i stort moln,
såhär:
beslutsamma i täten
men tveksam periferi och
evigt lösgjorde sig den
ornitologiska rest
jag envetet förmodade vara
den sista
Birgitta Lillpers använder ett poetiskt språk även i sina romaner, som i Medan de ännu hade hästar, en roman om vanmakt och hopp, som en recensent liknat vid ett perfekt komponerat musikstycke:
Vid vackert väder åt han mitt på dagen ett mål mat på
kyrkogården, bland gravstenarna. Han satt intill en tuja.
Gulsparv, björktrast: han hade redan i gryningen, på väg
upp ur dvala och dröm, av fåglarnas skrän och tutande
förstått att det skulle bli ännu en varm och klarblå dag.
Småprickiga äggskal. Rödstjärt: dess klara öga. Och, runt-
omkring, även andra fåglar, sångare: upprepade sånger
med krus och flor, men även vildare, regelbundet sönder-
slitna läten in i hans rast.
Det fanns över huvud taget gott om djur på kyrkogår-
den: de underjordiska gångarnas invånare, de grytboende,
trädboende, bobyggarna i kronor och under plåt, pannor
och nock: alla dessa varelser visade sig ganska oskyggt för
honom. Han betraktade ömsint djurens liv och sysslor
och åt fort utan att slarva med tuggandet. Han hade vat-
ten med sig i butelj. Då han ätit öppnade han buteljen
och drack. Då han druckit sig otörstig sköljde han händer-
na med det vatten som blivit över. Han gjorde därvid litet
luftig fingergymnastik.
Sedan lade han sig i gräset. Han var en människa som
ville ligga direkt på marken, utomhus nyttjade han inte
filt. Han kände: inte en vind. Stora träd tog hand om alla
vindarna; inga klåpare hade i tid och otid varit över trä-
den med såg och sax.
Ett tagelstrå på kavajens slag. Plockade bort detta strå,
höll det till näsan; den lätta kanelliknande doften av frisk
häst. Hängde upp strået i ett träd. Sökare, i solljuset.
Och lade sig igen, kikade mot himmelen: lärkorna högt
däruppe; med sången högt däruppe. Han hade hört om
lärkor att de levnadsdugliga exemplaren inte upphörde
att sjunga då de förföljdes av fiender. Medan en under-
gångsdömd individ flydde i tysthet, därmed blottande sin
styrkas begränsningar.
“Och jag hör till dom med den begränsade styrkan. Jag
är inte så stark att jag skulle förmå att både fly och sjunga.
Jag är inte stark: mej lönar det sig att förfölja om man
behöver döda. Det märker vem som helst, helt utan svå-
righet”.
Ruskade det av sig, vände sig om på mage, plockade
och noppade i rödsvingel och krypven, i kamäxing och
rajgräs. Låg likt en som störtat framstupa. Eller likt en
som lagt örat till marken för att lyssna efter avlidna. Eller
kanske till arbetet uti dräneringsrören därunder gräset?
Det låg nära till hands.
Han tänkte litet på lärarinnan, som velat rida till skogs
i hans sällskap. ‘Några dagar, några nätter. I lukten av
skvattram och rosling. Höra lom.’
Han hade undrat hur Brodern skulle ta något sådant:
ställa till bråk och rabalder, eller förödmjuka honom ge-
nom att betrakta honom som totalt försumbar sedd som
rival?
