Dalalitteraturen.se

Lotta Lotass föddes 1964 i byn Borsheden i Mockfjärd. Hon är numera bosatt i Göteborg, där hon studerade vid universitetet.  Hon doktorerade 2002 med en avhandling om Stig Dagerman. Förutom sitt författarskap frilansar hon också som kulturskribent.

Lotta Lotass debuterade 2000 med romanen Kallkällan, som väckte uppmärksamhet för sin poetiska prosa och författaren fick debutantpris. För sina följande romaner har hon fått flera stora priser och hon har nominerats till Augustpriset ett antal gånger. Hon valdes 2009 till ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 1.
Siv Hågård

Verk

Kallkällan. Roman
2000

Aerodynamiska tal. Samling
2001

Friheten meddelad. Studier i Stig Dagermans författarskap
2002

Band II. Från Gabbo till Löväng. Roman.
2002

Tredje flykthastigheten. roman
2004

Skymning. gryning. Roman
2005

Samlarna. Drama
2005

Min röst skall nu kommafrån en annan plats i rummet
2006

Den vita jorden: roman
2007

Arkipelag: hörspel
2007

Dalén
2008

Den röda himlen
2008

Den svarta solen
2009

Speleologerna
2009

Redwood (elektronisk resurs)
2009

Hemvist (elektronisk resurs)
2009

Kraftwerk (elektronisk resurs)
2009

 

Citat

Romanen Kallkällan utspelar sig i en ålderdomlig miljö på landet och här möter vi den obotlige:

I byn Fången, som låg en halv dagsresa norrut, fanns det en obotlig. Omgiven av pelargoner, palmer och myrten och annat vackert att se på låg han som varande sängliggandes dold och gömd i en krukplanterad avkrok av Edens lustgård. I finrummet låg han bak grönska som lät honom se, men icke bli sedd. I en stor vit säng med guldknoppar låg han som prinsen vars kungarike blott var ett hörn i en knuttimrad stuga. Något och trettio var han nu och åsåg stilla årstidernas gång i ljusets spel över taket.
Fadern hade långt tillbaka hört sig för hos kommunen, som ägde stugan, om möjligheten till att ett fönster kunde upptagas på motsatta väggen. Detta, menade han, skulle mycket tjäna och glädja den obotlige sonen som därmed kunde se något av den natursköna skogen som omgärdade stugan. Meddelades att fönsterupptagande ej lät sig göras. Modern grät och planterade ett nytt skott från den vita pelargonen och allt eftersom växte så lövhyddan kring den obotliges läger.

Varje år besöktes stugan av luffare stadda på vandring. De två fattiga gladdes åt varje besök som kunde bringa den obotlige sonen en glimt av världens ofantliga rikedom. Plats bereddes för den besökande medelst en omflyttning av den gröna lunden kring det eviga lägret.

Sommaren innan kom Fäktar Lars som förut på besök till stugan. Modern bedyrade åter de framsteg som sonen gjort sedan förra besöket. Klarare och klarare framstod, sade hon, tanken. Nu skulle det nog icke dröja förrns han var uppe på benen. Fäktar Lars tog sin plats i den yppiga lunden medan skaffningen frästes upp i en panna på spisen.
Som ett rotskott ur en förtorkad jord, utan gestalt eller fägring, vilade den obotlige mot de vita bolstren. Dessa byttes av modern var och varannan morgon och örngottsbanden var omsorgsfullt krusade med all den kärlek hon förmådde uppbringa. Obotlingens milda ögon sökte att urskilja luffaransiktet. Sade han något, omöjligt att tolka ut vilket.
– Så är man åter kommen den här vägen, sade Fäktar Lars och räknade tyst de mil som den obotlige tillryggalagt sedan sist sedd på den grusväg som går mot det mörka landet.
– Så är man åter kommen, jodå.
Obotlingen log och sade åter något som lät likt det förra.
– Jag skall neråt och söka anställning på sågen, så var det tänkt, fortsatte Fäktar Lars.
– Jag skall ävensom uppsöka en släkting som har anställning neri gruvan.
Vid omnämnandet av denna slöts obotlingens ögon en stund och han sade åter de outydbara orden.
– Här skall du se, sa Fäktar Lars och tog ur västfickan upp en sten han plockat dagen innan.
– Här är en sten som jag haver plockat vid dagbrottet längre norrut. Röd och grann är den och slät som en nyupptagen potatis.  Fäktar Lars lade stenen i en av obotlingens orörliga händer. Där låg den still och lyste än rödare mot det vita skinnet.
– Min själ, sade obotlingen plötsligt ljudligt och kraftfullt. Min själ är bedrövad till döds.

Detta omtalade Fäktar Lars sommaren efter för Lill-Sven och Hagströms Per. Dessa hade, sade han, varit de endaste ord som obotlingen någonsin uttalat. Fadern och modern hade ej trott honom. De hade menat att han nog lät sig bedragas av sonens försök till att tala. Icke, sa Fäktar Lars, är jag bedragen. Jag hörde orden så klart som Israels barns härskri inför Jerikos murar. Vid dessa ord vred den obotliges moder sina blånade händer och grät, för första gången inför en främmandes ögon.