Nergård, Maj-Britt
Författare
Författarporträtt
Fr.o.m. 1981 har Maj-Britt Nergård (f. 1933) skrivit historiska romaner om Bergslagen. Hennes uppväxtort Riddarhyttan ligger innanför Västmanlandsgränsen, men i hennes litterära landskap är länstillhörigheten knappast betydelsefull. För Nergård är Bergslagen ett överordnat geografiskt begrepp och källmaterial även från Ludvikabygden har blivit viktigt i hennes senare böcker. Numera är hon också bosatt i Ludvika. Flickan från Garmakartorp, debuten från 1981, har en förebild i författarens farmors farmor. En direkt fortsättning utgör Livsknuten (1983), förlagd till 1830-50-talen då gruvdriften var drabbad av olyckor.
Maj-Britt Nergårds far Hernfrid Bark kom från en gruvarbetarfamilj men läste till folkskollärare och gjorde sin mannagärning i Riddarhyttan. Han var ortens riksdagsman och historiker och därtill en fängslande berättare. Det inspirerade dottern och hon trängde med tiden djupt in i de historiska dokumenten. Utifrån kyrkoböcker och rättegångsprotokoll växte ett helt vallonepos fram med romanerna Fransosen, Fransosernas barn, Den okände karolinen och Stenens hemlighet (1985–89). Maj-Britt Nergårds stora insats blev att levandegöra vallonarvet som nästan tynat bort i de dalska och västmanländska bergslagerna. Även i historiska skildringar kan man inte sällan urskilja författarens egna upplevelser. Detta inte sagt som kritik – tvärtom kräver romanformen just en personlig inlevelse. I valloneposet skälls Jacques Mineur för fransos – dåtidens svartskalle. Dottern Margete, med stora svårigheter att läsa och skriva, hindras av prästen att gå till nattvarden. Maj-Britt Nergårds engagemang i dessa öden har nog ett fäste i hennes erfarenheter som lärare för invandrare och läshandikappade.
Lars Furuland
Verk
Flickan från Garmakartorp. Roman
1981
Livsknuten. Roman
1983
Fransosen. Roman
1985
Fransosernas barn. Roman
1986
Den okände karolinen. Roman
1988
Stenens hemlighet. Roman
1989
Citat
I rummet innanför ingången satt Joachim Martens vid sin höga skrivpulpet av trä och såg ned på dem. Det var halvskumt härinne, med ljuset som bara föll in genom en lucka på ena gaveln. Joachim Martens mönstrade dem.
- Du Pehr Christophersson, sade han kallt och tycktes ha för bråttom för att bry sig om de båda andra som stod bakom kolaren med hatten i hand. Jag trodde att du slutat köra kol åt bruket, och att våra affärer en gång för alla var avslutade.
- Jag tänker sluta, sade Pehr Christophersson, detta var min sista vinter. Åldern tar ut sin rätt och därför har jag inte förnyat mitt kontrakt efter mars. Men jag har suttit och räknat ner efter min karvstock, som förts av Mäster Hans Pehrsson vid Skilå hytta och Mäster Petter Ersson vid kopparhyttorna, vad som återstår för bruket att betala. Och jag tänkte ta ut det sista av betalningen i reda penningar, så jag har litet för min ålderdom när krafterna tryter.
- Min gode man, sade Martens behärskat, har jag inte en gång för alla förklarat våra affärer avslutade. Det finn’s ingenting till godo, det förklarade jag för dig sista gången i mars vi råkades. De varor du tagit ut ur bruksmagasinet vägde jämnt mot de körslor du gjort. Det fanns till och med en liten skuld, som jag dock för din mångåriga tjänst åt bruket lät väga jämnt. Men den finns därfortfarande inskriven i boken…
Det hade kommit skuggan av ett hot i Martens kyliga röst.
- Räntan på en skuld kan växa, sade han. Men om du här i vittnens närvaro förklarar dig nöjd med att våra affärer avslutats, ska jag i dessa vittnens närvaro stryka ditt namn ur boken…
- Din djävul, avbröt Pehr Christophersson hest, din falske djävul…
- Annars så ser jag mig nödsakad att utkräva betalning för den skuld som står där, och det med ränta, avslutade Martens oberört.
- Det har aldrig funnits någon skuld, röt Pehr Christophersson till. Jag har räknat enligt mina karvstockar och dragit ifrån kostnader för de varor jag tagit ut, och jag har pengar till godo…
- Vem sade att en enkel kolare som du kan räkna, sade Martens med illa dolt förakt. Vad vet en enkel kolare som du om spannmålspriserna i Stockholm som rakat iväg å det förskräckligaste under de år som gått? Vad vet du om mellanhänder och transportkostnader…
Pehr Christophersson hade blivit helt grå i ansiktet.
- Så visa mig då, sade han hest. Du ska visa mig siffra för siffra, pinnhål för pinnhål hur allt jag förtjänat kunnat försvinna på detta sätt.
- Som om du skulle förstå dig på bokföring, sade Martens utan att längre försöka dölja sitt förakt. Jag kan visa dig ditt namn i skuldboken, och fortfarande står det dig fritt att dra ett streck över det. Nästa gång får du betala.
- Du ska visa mig svart på vitt på hur denna min skuld tillkommit. Det du gör är emot lagen, Martens. Du bryter med avsikt mot den lag som är stadgad för bergen. Om det är för att gagna dig själv eller dina uppdragsgivare vet jag inte, men du ska förbanne mig visa mig dina böcker, annars… Annars tror jag att jag slår ihjäl dig, Martens…
Ur Stenens hemlighet
