Dalalitteraturen.se

Einar Norelius föddes och växte upp i Falun. Han började studera skeppsbyggeri på Tekniska Högskolan i Stockholm, men drabbades av tuberkulos och måste avbryta sina studier. På sanatoriet ordnade en konstintresserad läkare att han lärde känna flera konstnärer och där hade han också tillfälle att träna sin teckningskonst. Han avbröt sina teknologiska studier och sökte i stället in på konstskola. Redan på 20-talet
skaffade han sig en stuga i Rog i Bjursås och dit flyttade han så småningom för gott.

Einar Norelius är en av våra mest kända tecknare och grafiker. I 53 år illustrerade han Bland tomtar och troll, han har gjort illustrationerna till Svenska Akademiens utgåva av Svenska Folksagor, och till Svenska Sagor, Svenska Folkböcker och Svenska Folkvisor. Men han har också skrivit text till och illustrerat egna sagor. 1982 kom hans memoarer Så blev det ut. I vår verkförteckning tas enbart böcker med text av Einar Norelius upp.
Siv Hågård

Verk

Tre knepiga troll. Text och bilder.
1935

Virr och Varr. Två små troll i ord och bild
1935

Tre trallande troll. Text och bilder
1936

Tre tropiska troll. Text och bilder
1937

Petter och hans fyra getter. Text och bilder
1951

Gubben i stubben
1952

Sagan om Gyllenmusten
1953

Jumbo lever farligt. Einar Norelius ritar och berättar
1954

Jumbo klarar allt…
1955

Timpo Tempo. Bilderbok
1957

Snigel Blå. En saga i text och bild
1958

Tre troll. En saga om Röd, Blå, Gul och Skutterskvätt
1959

Trille Troll, Bulleribång och alla de andra. Sju sagor och två till
berättade och illustrerade
1959

Trollet Burr. Äventyr i småtrollens värld
1962

Trollfars sagor
1963

Tralle Troll. Text och bilder
1964

Äventyr i stora skogen
1966

Gubben Måns i månen
1969

Så blev det. Einar Norelius berättar sitt liv
1982

Sagor. Av Einar Norelius. I urval av Agneta Wallgren
2000
Citat

En av Einar Norelis’ mest omtyckta och omtryckta bilderböcker är Petter och
hans 4 getter som börjar så här:

I sin stuga bodde Petter
Med en katt och fyra getter

Första geten hette Röd
Den åt bara smör och bröd

Andra geten hette Blå
Den var starkare än två

Tredje geten hette Gul
Den var julbock varje jul

Fjärde geten hette Vit
Den var känd för sin aptit

Katten hette Murre Svart –
Tog en råtta varje kvart

Hela dagen måste Petter
valla sina fyra getter.
Röd och Blå och Vit
sprang i skogen hit och dit.

I memoarboken Så blev det berättar Einar Norelius hur barndomen i Falun och gruvan påverkat honom och andra falukonstnärer:

Det är inte lätt att skriva om sig själv, medan man ännu lever. Perspektivet blir svävande och blandningen av sanning och lögn influeras av ovidkommande ting.
Så inledde jag en gång 1949 en levnadsbeskrivning, införd i Folket i bild. Jag hade sålt ett grafiskt blad till tidningens konstklubb och Ivar Öhman ville att jag skulle skriva ner några ord om mig i FiB. Snäll som jag var redan då ritade jag ner några rader, som jag kallade: “Jag är illustratör”.
Det är en etikett som står sig än idag för mig som preparat betraktat. Ilustratör. Sådan blev jag så småningom efter ungdomens värsta vinglande efter fotfäste i tillvaron. Sådan har jag förblivit genom åren trots många krusningar på andra och vanskligare vatten – t ex rena måleriet, teaterdekor, grafiken – och t o m ord utan bild.
Mångsyssleri? Jo, det lutar nog år det hållet. Särskilt om jag tänker tillbaka på de många åren, då jag satt i den ena styrelsen efter den andra – och många gånger samtidigt – i konstnärsföreningar.
Jag inbillar mig, att Falu gruva har åtskilligt på sitt samvete vad Falupojkarnas grafik anbelangar. Det är en god start för en grafiker att låta sig födas i Falun. Jag har prövat det. Jag hänvisar som material till Fridell,  Tägtström. Borglind, Bull, Zandén. Visserligen föddes Tägtström i Borlänge, Borglind i Piteå, Zandén i Borås – men Falun tog hand om deras yngsta och formbaraste år.
Det är inte så, att den ytliga likheten kopparstaden – koppargruvan – kopparplåten spelar den väsentliga rollen. Men att som liten pojke få springa omkring i det fantastiska rike, som Falu gruva och dess roströkta omgivningar utgör – det sätter ärr i själen, nåja i hjärnan då, som aldrig går ur. Man behöver bara känna doften av ett stycke svavelkis eller höra en svag metallklang som liknar klockan i Creutz lave. Man känner genast den lätta svindeln från Stora Stötens stup.