Persson, Arne
Författare
Författarporträtt
Bland nu verksamma författare i Dalabergslagen ägnar sig Arne Persson (f. 1927) framför allt åt att skildra skogsarbete och småbruk i skogsbygden. Det är givna motiv och miljöer för en torparson som från sitt fjortonde år har arbetat inom skogsbruket. En trätäljares bikt (1989) heter också en av hans bästa böcker, en finstämd liten novellsamling. Arne Persson växte upp på ett torp i Stimmerbo utanför Smedjebacken och jobbade i skogen under “timmersvansens, barkspadens och nordsvenskens dagar” som huggare och hästkörare, därefter som skogsförman vid Stora Kopparberg fram till pensionen. Han har varit Stimmerbo trogen genom alla år – kanhända en följd av fina barndomsminnen från en barnrik familj med sammanhållning och trygghet trots knappa ekonomiska villkor. Redan under skoltiden ansattes han av läshunger och lånade hem böcker av bl.a. Jack London och Dan Andersson ur Blåbandsföreningens bibliotek. Senare kunde han köpa Folket i Bilds och Bonniers folkböcker för egna medel.
Under 70-talet medarbetade Arne Persson i ortspressen och fackförbundstidningen SIA (Skogsindustriarbetaren). Han sammanställde också en diktsamling Blandade känslor (1980). Förlaget Settern antog Vattenlöparen och andra humoresker (1982), en berättelsesamling med galghumoristiska inslag och situationskomik. Bland Arne Perssons opus märks romanerna Sällsam sommar (1987) och Trygghetens borg (1993). Den senare är en självbiografisk barndomsskildring från 30-talet som utgivits av Bokboden i Gagnef – precis som den senaste berättelsesamlingen Sant och sannolikt (1996). Som en skogsarbetets skildrare blev Arne Persson med all rätt representerad i Röster från arbetslivet i Sverige (1983), en antologi från ABF.
Lars Furuland
Verk
Blandade känslor [Dikter]
1980
Vattenlöparen och andra humoresker
1982
Inom horisonten. Diktsvit [Dalarnas författarförbunds lyrikserie 17]
1985
Sällsam sommar. Roman
1987
En trätäljares bikt. Berättelser
1989
Trygghetens borg. Roman
1993
Sant och sannolikt. Berättelser [Ill. Georg Andersson]
1996
De utgallrade: roman
1998
Ett dussin skrönor
2001
Citat
I en Trätäljares bikt finns berättelsen En dag att glädjas åt. Den berättar om Emma och hennes stora dag, pensioneringen.
Och till slut hade den ändå kommit, den stora dagen. På väggalmanackan under den sexkantiga köksklockan kunde dagens datum läsas. 15 september 1951. Klockan hade nyss slagit sju slag och om drygt en timme skulle Hanna Johansson, änkan som bodde lite högre upp efter bygatan, komma. Emma och hon hade bestämt att göra sällskap, åka med halv niobussen in till Smedinge och hämta ut pensionen. För sej själv gick hon än en gång igenom hur det skulle kännas att kliva in i Fröknarna Olssons Manufakturaffär och be att få se på ett klänningstyg. Helst ett blått med vita prickar, om det fanns ett sånt förstås.
Färdigklädd hade hon varit länge och hon visste inte riktigt hur hon skulle få den allra sista tiden att gå. Handväskan hade hon hängande på dörrhandtaget och hon öppnade den än en gång för att förvissa sej om att postanvisningen låg där. Hon kände sej upprymd och log för sej själv när hon läste summan som stod skriven med svarta, på något sätt högtidliga siffror.
Då med ens högg det till så konstigt i hennes bröst. Hon måste bestämt luta sej en stund på soffan innan Hanna skulle komma. Det blev väl för dåligt med sömn på natten.
Hon hann inte fram till soffan innan det smärtade till ännu värre och med ett litet halvkvävt skrik sjönk hon ihop på golvet.
Hon var död när Hanna Johansson kom. Den gråspräckliga katten sov på sin säckbädd mellan skänken och bordet. Det glödde ännu svagt i spisen och den sexkantiga klockan på väggen knäppte fram sekunderna i en tystnad som annars var absolut. Med ett liksom förvånat ansiktsuttryck låg hon på golvet framför den brunmålade kökssoffan. I sin högra hand höll hon en skär postanvisning. Beloppet var på åttiotre kronor och femtio öre.
Hennes första pension.
