Dalalitteraturen.se

t.samuelsson@home.se
Tony Samuelsson är född 1961och uppvuxen i Farsta. I mitten av 90-talet flyttade han och hans familj till Orsa. Han kom från en arbetarmiljö där litteratur och skrivande inte räknades som någon naturlig sysselsättning. Först sedan han började spela i ett rockband och skriva egna texter till låtarna vågade han satsa på allvar på skrivandet och bli yrkesförfattare på heltid. Under tiden arbetade han bland annat som chaufför, sjukvårdsbiträde och fotbollstränare.

Tony Samuelsson debuterade 1989 med romanen Seymor. Sedan dess har han skrivit flera romaner, ungdomsböcker, LL-böcker, dvs. lättlästa böcker för läshandikappade, dramaserier, filmmanus och han frilansar även som kulturjournalist och föreläsare.

Tony Samuelsson skildrar förortens människor, deras arbete och vardagsliv och deras sökande efter en tillhörighet. Han har fått flera stora pris för sitt författarskap och räknas till en av de bästa författarna i sin generation.
Siv Hågård

Verk

Seymor. En roman
1989

Myten om den förstfödde. Roman
1990

Den harmynte trumpetaren. Tomas berättelse
1991

Gäst hos borgerligheten. Roman
1993

En lycklig tjuv om natten. Ungdomsroman
1993

Jag kan stoppa ett krig
1994

Tal till bruden
1996

Stölden. (LL-bok)
2001

Förrädaren (LL-bok)
2003

En grind av mörker. Roman
2004

Drömmen om Diana (LL-bok)
2005

Arbetarklassens bästa partytricks. Liv, läsning, litteratur.
2006

Jag var en Arier
2009
Citat

I romanen Gäst hos borgerligheten beskriver Tony Samuelsson hur vännen Sandro öppnar en ny litterär värld för bokens berättare:

Sandro brukade ofta karaktärisera en poet han tyckte om som “fin”; den tillgivenhet och den beundran han hyste för en författare som skapat några oförglömliga rader, fick oftast sin omedelbara förklaring när han läste högt eller citerade ur minnet. Han läste med inlevelse, som om orden kom ur hans eget hjärta. Denna inlevelse, tillsammans med en osviklig fingertoppskänsla för ett slags diktens äkthet och sanning, gjorde starkt intryck på mig, för jag hade aldrig tidigare mött den. Om min inställning till litteraturen snedvridits till att behärska den, så var Sandros i mycket högre grad att bruka den. Hans läsglädje smittade, hans anekdotiska arsenal inbegrep mycket detaljkännedom, från Cesár Vallejo över Slas till Hunter S Thompson. Han var bevandrad i arbetarrörelsens historia, eftersom han tidigt varit med i (och lämnat) SSU. Intresset för politik var åsidosatt men han räknade sig trots allt som socialdemokrat, liksom fadern, med inte så få stänk av plågat tvivel. Den första bok han lånade mig var en roman av Per Gunnar Evander (En kärleksroman) som gjorde starkt intryck på mig – Evander som mina litteraturstuderande kamrater föraktfullt kallade “ångestens Hyland”. Jag ser nu att vänskapen med Sandro var början på en frigörelse för mig. Jag var tjugofem år när jag började lägga ifrån mig böcker som i grunden var mig främmande. Istället tog jag mig an sådana som inte åtnjöt något akademiskt
rykte, men som pulserade av liv; Slas, Rådström den äldre, Rune Eriks, Folke Dahlberg, Walter Ljungquist. Under åren skulle vi ingående, bok för bok, diskutera Jerk Dandelins äventyr, som om han vore en nära och gemensam vän, en tredje sammansmältning av våra båda personligheter. Det fanns en annan litterär värld att upptäcka därute och Sandro hade börjat orientera mig i den. Han läste utan sidoblickar, obetydligt påverkad av den rådande upplysta smaken. Han litade fullt och helt på sitt omdöme (och på sin pappas). Det fanns böcker som uppväckte minnen hos mig – erfarenheter som jag nedvärderat och alltför välvilligt förpassat till minnets bakgator som ett offer till den akademiska guden. Nu fann jag prosaförfattare med en förtrogenhet med
språk och miljöer jag väl kände till, upptäckte konflikter och konstnärliga problem med naturlig passform. Så sakteliga började jag inse mitt misstag; min längtan efter att erövra bildning (och därmed bli fri från mina typiska underklasskomplex; dåligt självförtroende, överdriven vördnad för borgerlig bildning, hyperkänslighet inför “förödmjukelser”) hade varit så stark att jag förlorat fotfästet. Min läsning hade blivit pliktskyldig, i någon mån bildande, men i grunden hade jag tvångsmatat mig med föda som till på köpet var dåligt närande.

I romanen En grind av mörker har huvudpersonen Yvonne, expedit vid en kosmetikadisk i Farsta centrum, besök av sin dotter Felicia i följande scen:

Fia arbetar som expedit i en leksaksbutik. Yvonne lyssnar allvarsamt på Felicias erfarenheter av något som hon aldrig själv har erfarit. Företaget är en amerikansk leksakskedja, ett McDonald’s i leksaker, och nu vägrar de att förhandla med de anställda genom facket – men facket vill in och teckna kollektivavtal. För att understryka sin motvilja betalar företaget en något högre timlön än vanligt. Det har man råd med, menar Fia, eftersom man snålar på allt annat och berömmer sig av att aldrig ha tecknat avtal med en fackförening.
“Bara för att de har en massa butiker i hela världen betyder det inte att de kan ha sina egna lagar. Eller hur?”
“Blir det bättre då?”
“Med facket? Sådär. De verkar ha kört fast. Jag kommer nog inte att bli kvar så länge.”
“Inte?”
“Nä. Det är ett skitjobb. Bra kompisar och så, men cheferna… och hela deras attityd….Nä.”
“Vad ska du göra då?”
“Det ordnar sig.”
Hon frågar inte mer. Efter middagen kryper de upp i var sitt soffhörn i vardagsrummet, fyller på med mer   italienskt rödvin. Yvonne hämtar var sin filt. Tänder de härligt gula bivaxljusen hon fått av Angela. Hon vet att hon ska vara bakis i morgon men det struntar hon i.
“Hur är det på jobbet då, mamma? Nåt nytt?”
Yvonne kilar in fötterna och värmer dem mellan dotterns, dricker av vinet och berättar att Knävecket fettsugit låren för trettio tusen. Och Alaska, en liten kylig kvinna med hopplös livssyn (uppmuntran och goda råd avvisas), har träffat en grånad äldre herre med förmögenhet, en ryssättling vid namn Ivan.
” Vi får byta namn på henne. Hon är så lycklig så hon studsar fram.”
“Vad sägs om Hawaii?”
Yvonne vårdar sina kunder mycket mer än de är medvetna om. Ibland tänker hon att hon vet mer om deras liv än de själva vet – eller vill veta.
För att dessa smeknamn inte ska förvandlas till skvaller och till slut nå kundernas öron, så är det bara Felicia som känner till dem. Inte ens för de närmaste arbetskamraterna Angela och Karin, som Yvonne känner förtroende för, har hon yppat dessa hemligheter. De skulle säkert skratta gott och fylla på med mindre smickrande tillmälen. Men skulle de hålla tyst? Förmodligen inte.
Yvonne vet att de andra tjejerna har utvecklat öknamn på vissa kunder, Blåmärket, Rojalisthäxan och Läckan tyder på det.
Namn som Solbritt, Solveig, Gertrud, Kristine, Katarina, Elsie, Louise, Viola eller Eivor, Barbro, Birgitta och Berit, Ann-Mari och Ann-Britt förväxlar och glömmer hon irriterande ofta, men som Knävecket står Kristine
och hennes anonyma musansikte i ett klarare ljus. Den godtrogna, gråtmilda Solbritt, som kroniskt längtar bort till varmare länder och varnar för en snar och för oss nordbor förödande istid, står alldeles självklar i minnet
som Sol och vår.
Ingen får tro att Yvonne förlöjligar sina kunder med dessa smeknamn, som i något fall närmar sig gränsen för det illvilliga. Det är hennes sätt att komma dem närmare, hålla isär dem och komma ihåg en mer regelbunden kund. Dopnamn (som hon vid det här laget naturligtvis känner till) använder hon sig av mycket sparsamt, och då finns det också ett kommersiellt motiv. När det kommer till kritan har hon alltid varit trogen det kommersiella motivet, det medger hon, hon vet att kvinnor handlar för att de behöver tröst och att hon själv i grund och botten är en trösterska.