Sarri, Margareta
Författare
Författarporträtt
Margareta Sarri föddes i Stockholm 1944. Hon har arbetat som kontorist, sekreterare och journalistvolontär, tagit en fil. kand. i litteraturvetenskap och lärarexamen. Hon bodde under 70-talet i en fjällby i Norrbotten, flytttade därefter tillbaka till Stockholm, men är nu bosatt i Säter.
Margareta Sarri debuterade 1971 med romanen Då Simon Fjällborg med flera kom till insikt. Då skötte hon familj med tre barn om dagarna och skrev på nätterna. Romanen handlar om renägare, hästlappar och storsvenskar i en fjälldal. Debutromanen följdes av Man borde hänga sig i en tall, Ta dig en slav och Mor ror, åran är trasig. Margareta Sarri tog upp teman som motsättningen mellan natur och kultur och inte minst kvinnnornas liv i en värld som behärskas av män. Hennes romaner väckte stor uppmärksamhet och fick många lovord.
Efter att ha flyttat tillbaka till Stockholm har Margareta Sarri skrivit flera romaner och noveller om utsatta människor och olika slags förtryck. Ungdomsboken Tina Rossos dolda tårar har självbiografiska inslag och Porträttet av August handlar om hennes egen morfar. Förutom sitt skrivande, gör Margareta Sarri författarbesök i skolor och på bibliotek samt leder skrivarcirklar och berättarverkstäder.
Siv Hågård
Verk
Då Simon Fjällborg med flera kom till insikt
1971
Man borde hänga sig i en tall
1972
Ta dej en slav
1975
Mor ror, åran är trasig
1978
Under hallonträdet. Roman
1980
Du fjällhöga Nord
1983
Konfetti. Roman
1986
Kära Karina. LL-bok
1987
Tina Rosso. Ungdomsbok
1993
Porträttet av August
1997
Ur vägen, fattiga! Berättelsen om Salomon Stålnacke, Monkka kallad
1998
Längtans ljuva plåga. Noveller
1999
Tina Rossos dolda tårar
2000
Villjus
2005
Welcome to Shittown
2006
Mommas dräng: berättelsen om Erik Ståhlnacka
2007
jag Ella
2009
Citat
Romanen Villjus är en berättelse om tre kvinnor, Karina och hennes två döttrar Nanna och Minna, och deras trassliga relationer. Den ger också en bild av kvinnors utsatthet i dagens samhälle. Så här gick det till när Karina miste jobbet:
Den blev aldrig av den där familjemiddagen, eftersom Nanna … ja … och Minna …ja, och Kalle var på träning. Strunt i det. Man kan ändå inte leva genom sina barn! Det predikade Lena på jobbet. En mogen kvinna kräver ett eget liv med en mogen man. Ja, det var lätt sagt. Och var fanns den där mogna mannen? undrade Karina. Lena delade bo med en, sa hon. Jaha, det var väl det enda unika exemplaret då, klippte Karina av med. Arbetskamraterna skrattade. Alla kring kaffebordet gillade Karinas rappa käft. Hon var den enda som utlöste skratten.
Annars var det dystert på enheten. Nu skulle det rationaliseras igen. Några kanske fick gå. Ryktena surrade som stickiga getingar. Det hade blivit maktskifte i kommunen vid förra valet och alltsedan dess levde en enkel anställd farligt. Eller … farligt var väl att ta i. Så spännande var det inte i hemtjänsten. Den dagen Karina och de andra tanterna själva behövde hemtjänst skulle den vara skrotad. De var för många, de där jättegenerationerna födda vid pass mid fyrtio. De skulle komma att översvämma samhället som egyptiska gräshoppor och ingen kommun i riket, varesej röd eller blå, skulle ha råd med dem. Det fanns ingen återväxt som orkade bära den bördan. Det skulle bli ättestupan på pensioneringsdagen för den som inte var extremt frisk, extremt pigg, extremt rosenkindad och billig i drift. Det insåg var och en kring kaffebordet. Men de hade ändå trott att tryggheten skulle räcka fram till dess, till dagen P.
– Tänk, sa Karina, att det äntligen gått upp ett liljeholmens vad det där uttrycket “sätta P för” betyder. Hon skulle förstås tillhöra dem som fick sparken. “Sist in först ut” var visserligen omodernt, och det var tur för henne, men hon misstänkte ändå att hon skulle bli utsorterad vid nästa besparingstillfälle. En gång hade hon varit en fri människa. En gång hade hon snackat sej fram i livet – som en cirkusdansös på slak lina, tänkte hon ibland – och tjänat kosing. Hon hade varit en av de bästa försäljarna på företaget. Det var då det. Sedan hände en massa grejer, eller hur man ska uttrycka det, och efteråt var det inte aktuellt att sälja mer. Efter de där åren av incidenter som avrundats med exmakens död, frid över hans minne, hade det varit en okomplicerad anställning inom det offentliga som lockade mest. Alternativt det enda som erbjöds. Det fanns olika synsätt. Historien skrevs av segraren, och hon var inte död än. På vårkanten blev det klart. Karina var en av dem som avskiljdes från sina arbetsuppgifter, som någon formulerade det. Avsked på grått papper, tänkte hon. Det hade hennes far sagt när hon var barn. Vilket grått papper? Hennes papper var vitt. Snyggt utskrivet på dator, tänkte hon – med fasa, för hon visste vad som väntade. Först arbetsförmedlingens kurser i än ditten än datten och sedan soptippen för de hopplösa fallen: datorteket, dataålderns transformatorstation. Om hon ändå fått dö. Som Lennart. Sluppit ifrån. Smällt i en stolpe och seglat i hamn. Men kvinnorna var seglivade i hennes släkt. Det blev till att kämpa på.
