Svensson, Olle 1904-1972
Författare, lyriker
Författarporträtt
Olle Svensson föddes i Söderala, Hälsingland, men var sedan 1947 bosatt i Sunnansjö inte långt från Dan Anderssons marker. Här tillkom flertalet av hans böcker och denna bygdeförankring betonades i titeln Ljusmystikern från Sunnansjö (1984) på den introduktion i författarskapet som hustrun Berna Svensson svarat för.
Olle Svensson växte upp i den hälsingska skogsbygden. Han fick tidigt börja bidra till familjens levebröd genom arbete i skogen men lyckades komma iväg till en vinterkurs på Bollnäs folkhögskola. Barn- och ungdomsupplevelser av armodet i hemmet och på systerns bondgård ligger till grund för romanerna Hon som ville bli fri (1946) och Han ville bli diktare (1947). Som i många lantproletära hem var det modern och systern som bar de tyngsta bördorna. Kvinnors vardagsbekymmer och livsdrömmar gestaltas på ett gripande sätt i den förstnämnda romanen som utgjorde Olle Svenssons prosadebut efter tre diktsamlingar och utan tvekan innebar ett genombrott i författarskapet. Han ville visa att en utarbetad småbrukarhustru, nedtyngd av allt slit för hem och barn, kunde vara en andligen rik människa.
Det proletära i sin bakgrund betonade Olle Svensson aldrig på samma sätt som de flesta generationskamraterna. För honom står den enskilda människan och hennes psykologiska problem i centrum. Så också i romanen Ond vandring (1949) som handlar om en alkoholist jagad av sin ångest. Efter flytten till Sunnansjö utvecklade Olle Svensson en stark produktivitet både som romanförfattare och lyriker. För honom – liksom för många andra författare från landsbygden – innebar etableringen av LTs förlag, som blev hans förläggare, nya möjligheter att nå läsare.
Under 50-talet fördjupades hans författarskap inom prosan genom främst den essäistiskt hållna Resa under en vildapel (1959) med underrubriken “I stället för memoarer”. Men högst nådde han kanske ändå inom lyriken tack vare en rad finstämda samlingar, t.ex. Den barmhärtige samariten (1957) och Skallgångshöst (1961). Nya läsare bör nog börja med det stränga urval av Dikter 1937–1961 som sammanställdes 1963 av författaren själv eller med den större retrospektiva lyriksamlingen Att vandra mot morgon som utkom postumt med en inledning av Asta Bolin.
Lars Furuland
Verk
Som mitt liv. Dikter
1934
Spår och spillror. Dikter
1937
Primitiv drömkonst. Dikter
1943
Hon som ville bli fri. Roman
1946
Han som ville bli diktare [Roman]
1947
Malvi och jag. Roman
1948
Om hösten. Dikter
1948
Att missbruka livet. Roman
1949
Ond vandring. Roman
1949
Arcanum. Dikter
1950
De sju järnringarna [Roman]
1950
Färjläge. Roman
1951
Dömd av de dömda. Roman
1952
Fjärran sommar. Roman
1953
Nedanför flod och fall [Dikter]
1954
De blindas flykt. Roman
1955
Den barmhärtige samariten. Dikter
1957
Resa under en vildapel. I stället för memoarer
1959
Skallgångshöst. Dikter
1961
Förlorad verklighet [Memoarer]
1965
Sena sagor. Otidsenliga dikter
1967
Kvarlåtenskap [Dikter]
1974
Samlade skrifter och andra samlingsverk
Dikter i urval. 1937-1961
1963
Att vandra mot morgon. Valda dikter 1934-1974 [Med förord av Asta Bolin]
1991
Citat
Ändå var nätternas gång 1961
Skogarna värkte
med knakande leder i kölden.
Milorna ångade
tålmodigt länge
och krympte till kol
under stybben.
Medan jag natt efter natt
tjärblosslyste mig
sotig stig till dem
i de väldiga mörkren.Markernas enda
tecken på liv
var ekorrens bråda
trioler i snön
och skogsmusens
prickade blindskrift.
Och ändå var nätternas gång
under rykande tjärvedsfackla
så varm av nära liv -
så tung av levande närhet.Notturno. 1961
Genom hålen i fladdermössens
trasiga vingar
rinner myggdansen som gråa rökar
i gläntorna.
O denna ljuva sommar
för ett avsides hjärta.
Mossorna flämtar förhäxat gröna
när någon profetiskt
skäggammal gran
ömsar fot i blåbärsriset.
Skuggorna klättrar allt högre upp
i bergens vindlande grenstegar -
Men ovanför skugglinjen
brinner ännu röda kottblommor
i norrljuset.Tung av tusenårigt svårmod
och förtrolig kunskap
om hemliga sammanhang
och oförenliga motsatser -
om skönhet, brustenhet och död -
står jag här förvandlad till skugga
tills juninatten stänger av
den sista rödhaken
i bergets sista berberisbuske.
Ur Att vandra mot morgon. Valda dikter 1934-74. 1
