Dalalitteraturen.se

Författarporträtt

Marie-Louise Wallin föddes 1933 i Ockelbo. Hon växte upp i Luleå, där hon gick i skolan och avslutade sina studier med att utbilda sig på Lärarhögskolan. Hon fick tjänst som lärare i Borlänge, där hon stannade.

Hans-Eric Hellberg uppmuntrade hennes skrivande och 1974 debuterade Marie-Louise Wallin som författare med ungdomsboken Tovan, som fick Litteraturfrämjandets debutantpris och översattes till flera språk. Hon är sedan 70-talet författare på heltid och frilansar även som kulturjournalist.

Marie-Louise Wallin har sedan debuten skrivit en hel rad ungdomsböcker, som alla handlar om djupa och komplicerade relationer mellan människor. På senare år har hon skrivit LL-böcker, dvs lättlästa bäcker för läshandikappade, dels bearbetningar av nya och gamla testamentet och dels en egen roman.

Marie-Louise Wallin har också tillsammans med några andra författare och illustratörer bildat gruppen Berättargungan, som har turnerat med program och gjort en egen antologi.
Siv Hågård

Verk

Tovan
1975

Närmare dej
1976

Mimmis stall
1978

Bumsen min
1981

Strawberry betyder smultron
1983

Jungfru Marias barnvakt. Roman
1987

Pojken som älskade Lyly. Ungdomsroman
1989

Josef och hästen
1990

Religionsläseboken. För lågstadiet
1990

Unn
1996

Prinsessan
1998

Kärleksprovet. LL-bok
1998

Ingen får veta (ill. Karin Södergren)
2008

Citat

Ungdomsromanen Pojken som älskade Lyly handlar om några högstadieungdomar, deras förälskelser, relationer till föräldrarna och till varandra och funderingar inför framtiden. Så här går det till när Veronica kommer till insikt och bestämmer sig för sin framtid:

Ute i köket tar Veronica fram mjölk och smör och knäckebröd. Hon brer på en hel rund kaka och gnager i sig den. Mjölkförpackningen är så illa öppnad, att när hon dricker ur den, rinner iskall mjölk ner över hakan och magen. Hon glashandduken och torkar av sig. Och börjar tänka.
- Jag är i princip en fri människa, försöker hon formulera sig. Men faktum är, att jag måste slåss för min frihet. Jag blir ju alldeles strypt av snällhet här! Jag är precis som en liten lydig rädd hund, som gör precis vad hussarna och mattarna vill att jag ska göra, så att dom inte ska bli ledsna, och inte sluta upp med att tycka om mej. Jag gör ju precis vad som helst, för lite tyckom. Fy fan vad jag är äcklig. Och svansat för Göran har jag också, fastän vem som helst kan se att han bara bryr sej om Lyly. Jag är inte kär i Göran. Jag bara försökte bli det, för att han är så snygg och för att jag ville känna mej friare gentemot Daniel. Han tror ju att han äger mej. Han bara räknar med att jag ska göra som han vill, och struntar i vad jag vill eller vem jag är. Jag går inte med på det här! Jag vill inte vara någons lilla hund.

Veronica går naken runt i lägenheten medan hon tänker. Hon är varm och mjuk efter dansen.

Så sätter hon sig i en gammal hög, svart gungstol, ger sig fart med fötterna, blundar, knäpper händerna och börjar be till Gud. Det är den gamla vanliga bönen hon ber, som hon sänt iväg många gånger nu.
- Gud, viskar hon. Du måste höra på mej. Du måste låta mej duga till att jobba åt dej. Du måste använda mej! Världen är ju sjuk Gud. Allting är ju sjukt, växterna och djuren och jorden och vattnet och människorna. Låt mej få hjälpa människorna! Låt mej få bli läkare åt dina människor. Jag är här. Jag vill behövas. Använd mej…

Veronica ber länge och koncentrerat. Då och då avbryter hon bönen och sätter på en skiva. Då och då sitter hon och gungar och väntar på svar. Hon blir lugn och sömnig. Stolens medar knakar lätt mot golvets trä. En ung och glad och alldeles tydlig röst säjer plötsligt: Veronica! Du får jobbet! Hon sätter hälarna hårt i golvet för att hejda gungningen och slår upp ögonen.

Hon glömmer att andas. Hon hade hört rösten alldeles tydligt. Så suckar hon djupt och reser sig. Benen skälver. Hon kan inte ha misstagit sig. Rösten hade varit där för en minut sedan. Inte hade hon väl somnat och drömt?

Veronica ställer sig med händerna stödda mot ett lågt skåp. Häpnad och glädje och misstro fyller henne till brädden. Det måste ha varit Gud som svarat. Här finns ju ingen annan. Men använder Gud ett sånt ord som “jobbet”?

Och var inte rösten ljus som en flickas?
Hon motar undan tvivlet, och låter glädjen strömma fritt igenom sin kropp, tills hon börjar gråta. Hela flickan skälver och darrar. Hon vet inte hur länge hon stor överväldigad i rummets goda tystnad.