Westberg, Anna 1946-2005
Författare
Författarporträtt
Anna Westberg föddes 1946 i Ovansjö i Gästrikland strax utanför dalagränsen. Hon växte upp i Kungsgården och hade Per Gunnar Evander som lärare i svenska i realskolan. Hon tog en fil kand och arbetade därefter som kulturskribent i bl.a. Arbetaren, Aftonbladet och Dagens Nyheter.
Tillsammans med Marie Louise Ramnefalk redigerade hon Kvinnornas litteraturhistoria, som kom ut 1981 – 83.
Anna Westberg sökte sig tidigt utomlands och tillbringade halva sitt liv i Frankrike och Italien.
Hon debuterade som författare 1973 med Riddaren och drömmarna, en pjäs om don Quijote och skrev året därpå ytterligare en pjäs Decamerone, fritt efter Boccacio. Hennes första roman Paradisets döttrar som kom 1978 med den fristående fortsättningen Gyllene röda äpplen, 1979, utspelas i bruksmiljö i Åshammar och Sandviken. Med romanen Walters hus 1980 fick Anna Westberg sitt stora genombrott. Boken kom ut i flera upplagor och prisbelöntes. Också pikareskromanen Sandros resa med handlingen förlagd till Italien och med anspelningar på Dantes Divina Commedia blev en stor framgång. Den självbiografiska romanen Vargtagen utspelas i Frankrike medan romanen Tango hämtar sin miljö från Dalarna. De sista åren var Anna Westberg bosatt i Tällberg där hon avled 2005.
Siv Hågård
Verkförteckning
Riddaren och drömmarna
1973
Decamerone
1974
Paradisets döttrar
1978
Gyllene röda äpplen
1979
Walters hus
1980
Bror min och jag. Noveller
1981
Nisselille Garibaldi
1986
Sandros resa
1986
Maria moder
1991
Jesper
1991
Vargtagen
1993
Tango
1997
Två kvinnor om en man i Paris
2000
Citat
I sin debutroman Paradisets döttrar kundeAnna Westberg hämta inspiration från sin egen uppväxt. Så här roade man sig på 50-talet i Åshammarstrakten:
De flesta av Ines kamrater arbetade på bruket som expanderade i takt med småjordbrukens nedläggelse. Bönderna på åsen hade sålt sina djur och sin mark till kommunen och använde nu de nyförvärvade pengarna till att lägga grå eternit på de faluröda husen och korrugerad plåt på taken där det tidigare legat rött tegel. Inne i husen fick lampkupornas varma sken ge vika för ljusrörens heltäckande, kalla blåljus. På köksbänkarna lade de stålgrå perstorpsplattor. Själva hamnade de vid en maskin på bruket och deras barn, som var i Ines ålder, gick fortfarande på Svenska Landsbygdens Ungdoms danser i NTO-lokalen. Men de dansade inte, de hörde inte längre dit. I stället stod de utmed väggarna och tittade på medan andra virvlade förbi dem i en glad hambo. Men med tiden tröttnade de, de tyckte att SLU-danserna var för lantliga för deras smak. I stället föredrog de att sitta på kaféet och lyssna på jukeboxen som spelade amerikansk jazzmusik. Eller också följde de med någon framsynt kamrat till stan och gick på folkparken. Det var vad de gjorde, lördag efter lördag.
När Ines kom in på Hedins konditori denna lördagskväll stod de ljusa lockarna åt alla håll. Då hon tagit av sig halsduken ute på trappan hade vinden gripit tag i håret och tillintetgjort varje detalj i uppsättningen. Det var varmt och rökigt på kaféet. Röken från cigaretterna blandade sig med doften av nygräddade limpor och tung eau de cologne. En klunga grabbar klädda i kostym och skinnjackor hängde över jukeboxen varifrån tonerna från årets filmmelodi strömmade ut.
Ines beställde in en loranga och slog sig ner vid ett av borden där tre av hennes kamrater satt. En av dem, Arne, hade en flaska blodapelsininnanför kavajen. Lemonaden var utspädd med trestjärnig svensk konjak som Arne bjöd omkring av till alla som ville stärka sig med en skvätt kroppsljummen grogg. Arne var arton och arbetade som springschas på Konsum. Han var klädd i randig kostym, svarta tåsmala skor och på huvudet hade han en mörkbrun hatt med stora brätten på. På bordet låg hans svarta öronskydd.
I romanen Vargtagen skildrar Anna Westberg en passionerad kärlekshistoria så här:
I hans ögon flöt jag obefläckad omkring, ett mytiskt väsen han fann behag i att kollra bort. I sin dyrkan var han outtröttlig. Jag blev en uppfinning med helgonlika drag, och denna lade jag inte två strån i kors för att demontera. Jag var förblindad. Vi förskönade varandra tills vi var nära att kvävas och lät beslöja oss med drömmar och onåbara ideal. Vi yrade omkring som om ingen tid fanns vare sig bakom eller framför. Det förflutna strök vi bort för att göra oss skuldfria. Förgångna överträdelser kompenserades med ursäkter. Och ursäkter uppfann vi, på löpande band. Med tiden blev jag varse vad som pågick och skämdes. Jag betedde mig hjärtlöst och rått. I Sverige fanns en man jag höll av, han förtvinade långsamt, tyst förtvivlad och uppgiven inför utsikten att förlora barnen. Min partner och barnens far. Mot honom visade kärleken ingen som helst hänsyn. Den uteslöt eftersom den bara tänkte på sig själv.
Så här i efterhand får jag återkommande skäl att fråga mig varför. Ett försonande svar kan jag aldrig räkna med att få. Förälskelsen är självgod och grym, och den griper in, tror jag, i människans liv när detta häftigt efterlyser omprövning.
Det är inget försvar, inte heller någon förklaring, knappt tröst. Tanken är svårtolkad och grumlad av skuld, en del av livet som döden är det, födseln, glädjen. Ibland kommer den tillbaks, som ett slags påtvingad klang, likt slag i huvudet som vill hamra fram en förklaring eller åtminstone en repris av vad som hände för att förstå. Kräver man en förklaring missar man nog poängen med det, det är obegripligt och skall så vara. Å andra sidan kan man inte leva om man inte alls förstår varför.
